Sentient

13735522_10154396237604252_1652213152486954422_o

Foto: Gorki Glaser-Müller

Den senaste veckan har jag hållit till på Göteborgsoperan och påbörjat ett nytt verk – Sentient – tillsammans med tre andra dansare. Vi jobbar med en japansk koreograf som heter Satoshi Kudo, som assisteras av dansaren Kyoko Matsumoto. Och efter bara 6 intensiva arbetsdagar så är jag helt överväldigad av vilket härligt gäng jag har hamnat i och det driv som vi alla har med oss in i detta projekt. Nu blir det spännande och se vart vi hamnar!

Nu har jag en veckas semester kvar och sen ska jag tillbaka till Operan igen och påbörja nästa jobb som dansare i Operan Idomeneo. Det projektet kommer ta upp större delen av hösten och det känns fantastiskt att fylla hela mitt schema med dans igen. Samtidigt kommer jag ha tid för att fila på egna idéer jag har i bakhuvudet. Så det kliar i fingrarna, sprallar i benen och jag studsar av lycka för att jag har allt det här!

I enemy

Och som en fortsättning på mitt förra inlägg. Här är en kortversion av mitt examensarbete på Balettakademien våren 2015. Jag blir rörd av att titta på det idag, då materialet ligger mig nära. Det här kan vara det ärligaste jag har gjort.

De ser genom mina ögon

Jag har funderat på att skriva om det här väldigt länge nu. Det är ett invant mönster att hålla tyst om sånt här, en dålig vana och vi fortsätter att undvika ämnet – psykisk ohälsa. Men allt fler delar med sig av sina historier och då kan jag också bidra med min. För vi behöver prata mer om det, vi behöver tysta fördomarna och väcka diskussionen. Det är ett hälsoproblem och det är individuellt. Du kan aldrig säga att ”jag förstår vad du går igenom” eller ”jag vet hur det är” när någon berättar sin version. För vi upplever det inte på samma sätt. Men vi kan lyssna, berätta, lära oss mer och stötta.

Det var i december 2013, när jag kände att jag behövde jobba med min självkänsla. Jag behövde bli starkare mentalt för att inte stå i vägen för mig själv, utan istället ta min plats. I flera veckor försökte jag boosta mig genom att skriva ner positiva och bra saker om mig själv eller som jag gjort under dagen. Satte upp lappar på väggarna och spegeln för att påminna mig om mina styrkor och bra egenskaper. Men det var så svårt. Jag kom på tio dåliga och kanske en bra. Det fick bakvänd effekt och jag la till slut ner det helt.

I skolan kände jag mig bara sämre och som att alla kollade snett på mig. Jag lyckades inte prestera som jag ville, ingenting var tillräckligt och jag gav upp. Från att ha stått längst fram på klass, drog jag mig bakåt och gömde mig. Jag hade ingen gnista, ingen dansglädje? Ena stunden var jag glada Moa med sprall i benen, för att i nästa bara sjunka ihop både mentalt och fysiskt.

Samtidigt som det här började smyga sig på gick jag ur ett förhållande, blev av med mitt boende och det hände saker inom familjen. Det fanns inget att klamra sig fast vid längre, allt svajade. Jag kände en enorm press och blev allt mer tillbakadragen. Oron och stressen övergick till ångest och jag började få panikattacker. Alla känslor förstärktes och jag blev överkänslig för minsta lilla förändring, men jag var fast besluten att kontrollera allt. Men att lägga locket på något som bubblar gör att det till slut exploderar, bortom all kontroll.

Ångesten satt nu i bröstet som ett stort växande gift och det var en fysisk smärta som tog över. Taket sänkte sig, väggarna pressades inåt och jag fick andnöd. Även utomhus fick jag den här klaustrofobiska känslan, jag kunde inte andas. Jag tvingade mig till klasserna, men ville bara fly. Vågade inte möta någons blick för det kändes som om de såg och dömde allt hos mig. Jag var svag. Jag var dålig. Många gånger dagligen fick jag lämna studion när paniken kom och jag tillbringade många raster och luncher på toaletten bara för att gråta ut och samla någon slags kraft för att fortsätta dagen. Vissa dagar var jag så paralyserad av skräck för att ens ta mig upp ur sängen och ännu mindre gå till skolan. Jag slutade nästan äta helt, aptiten fanns bara inte där och det jag tvingade i mig smakade skit. Jag kunde inte sova mer än fyra timmar per natt och trots allt detta klankade jag ner på mig själv för att jag inte orkade lika mycket som de andra. Jag såg mig som svag och alla andra såg mig som svag genom mina ögon. Ångestattackerna blev värre och jag bröt nu ihop på lektionerna.

Varje termin hade vi redovisningar, en uppdansning, och den här terminen hade vi solon i stepp. Vi övade inför varandra på lektionerna. Där blev pressen för stor och blickarna brände hål i mig. Under en lektion tappade jag kontrollen helt, paniken tog över och min kropp kollapsade. Två av mina vänner fick halvt bära ut mig då mina ben bara vek sig och jag grät hejdlöst, uppslukad av ångesten. Jag kunde inte längre lita på min kropp och jag kunde inte kontrollera någonting. Då hade jag pushat det så långt att det kunde ta över när som helst, var som helst. Jag behövde hjälp.

Mitt första steg var att kontakta en psykolog och redan där blev jag rädd för vad folk skulle tycka om mig. För gick man till en psykolog var man ju psykiskt sjuk eller galen, och det var jag väl inte? Fördomarna tog över och höll mig tillbaka från att söka hjälp. Som tur var hade jag vänner som tvingade mig att ringa det där samtalet och boka en tid. Jag gick varje vecka, berättade, fick övningar och tankesätt att jobba med hemma och i skolan. Det var ett konstant arbete dygnet runt. Där och då kunde jag inte greppa någon framtidsbild av mig själv, men överlevnadsinstinkten drev på och det enda jag visste säkert var att bara jag själv kunde förändra situationen.

Mindfullness – nu, och nu, och nu. Acceptans för vad som fanns i stunden och tillåta mig själv att känna det jag kände utan att lägga någon värdering eller skam i det. Visste ni att en känsla bara håller i sig i ca 30 sekunder av sig självt och det är bara när vi bygger vidare på den genom tankar och värderingar som den fortsätter?

Under fem månader gick jag och hade samtal med min psykolog. Efter att vi hade fått ordning på min sömn och aptit började vi gräva bakåt i tiden. Mina största rädslor var att inte bli accepterad, inte vara tillräcklig, bli missförstådd, inte kunna prestera som de andra, stå för mina idéer och vara mig själv. Det blev till slut väldigt tydligt vad det här grundade sig i – mina första sju år i skolan.

Men min skolgång är inget jag tänker gå in på nu, det kommer få sitt egna kapitel. Men det bagage jag bar med mig därifrån följde mig i form av hjärnspöken och dök upp först flera år senare. Idag ser jag spåren följa med under hela mitt liv, men det var nu som det verkligen kom upp till ytan igen. Vissa dagar är jag ”lilla Moa” igen, då är jag 6-7 år och står vid ett stängsel på skolgården. Det var det stället där man kom så långt bort som möjligt utan att lämna skolområdet. Därifrån kunde jag se vägen hem, där kunde jag oftast få lite space från ”de andra”.

Att vara elev har varit mitt fängelse. Skolan har varit en plats där jag aldrig kunde och senare aldrig vågade vara mig själv. Så kom jag in på Balettakademien i Göteborg och redan under audition kände jag mig som hemma. Atmosfären, personalen och eleverna – allt var välkomnande och för första gången ville jag verkligen gå till skolan. Det första året handlade mest om att testa, vänja kroppen vid att träna på heltid och göra som man blev tillsagd. Under andra året kom det psykiska ikapp och man började ifrågasätta både dansen och sig själv. Det var här jag sjönk som en sten. Det är speciellt att gå en heltidsutbildning i dans. Att konstant vara i en kreativ process där du som individ ska träda fram. Hur du skapar och tolkar har stor betydelse, du ska kunna vara personlig men inte privat. Kunna använda sig av sina egna erfarenheter som hjälp och inspiration, men samtidigt dra en gräns så det inte tar över. Jag hade ingen gräns och jag hade inte heller bearbetat mitt förflutna. Jag kunde inte skilja på mig som dansare och mig som person, det var bara ett och samma.

I början var mitt mål för varje klass att dansa med min ångest, utan att bry mig om resultatet. Jag fick heller inte lämna studion förrän klassen var slut och det var en stor utmaning bara det. Jag tog myrsteg framåt för att sedan tappa allt igen och börja om. Men det gav med sig med tiden och jag fick också välja mina stunder då jag gjorde något annat än att gå till skolan. Någon dag åkte jag ut till havet bara för att komma iväg och få lite perspektiv, ställde mig i en skog och skrek i tröjan för att sedan återgå till vardagen. Det handlade inte om att delta i allt eller att köra hundra procent dygnet runt för att vara tillräcklig. Det handlade om att tillåta mig själv att känna ångest och släppa prestationen. Vissa dagar gjorde jag tvärtemot vad lärarna sa bara för att jag ville det, eller dansade så fult jag kunde för att allt inte behövde vara fint och perfekt. Jag började hitta en balans och kunde fatta sundare beslut för mitt välmående på lång sikt.

Jag är fortfarande rädd för att inte bli accepterad, inte vara tillräcklig, bli missförstådd, inte kunna prestera som de andra, kunna stå för mina idéer och vara mig själv. Och jag är fortfarande för hård mot mig själv, i allt. Men idag säger jag istället ”hej ångest” när den kommer. Jag lägger inte locket på utan konstaterar bara att såhär känner jag just nu. Oftast ger det sig ganska fort då. Jag är inte rädd för mina hjärnspöken längre, bara medveten om att de finns där. Jag har pratat så mycket om det nu och insett att det är en riktigt bra investering i dig själv att gå till en psykolog. Och jag har fortsatt att gå dit, ibland räcker det med ett möte på några månader bara för att vädra tankar och känslor och komma på rätt spår igen.

Och så var det en sak till. Det har gått två år sen min ångest tog över helt och när man är i det så är det svårt att se utvecklingen därifrån. Så jag måste ge ett exempel. För fyra månader sen var jag på en audition till ett större danskompani. När jag kom dit insåg jag att alla hade mellan fem-tio år på nacken i branschen och jag var den enda som kom direkt från skolan. Hade det här varit för två år sen hade jag vänt i dörren, kanske inte ens vågat söka i första hand. Jag insåg att jag inte var på samma nivå som de andra och det blev inte bättre för att de kastade svårt material på oss. När de andra snurrade, hoppade jag. Men jag skämdes inte, jag gömde mig inte. Jag stod längst fram och gjorde så fel man kunde, hittade på lite annat och log mot juryn. Jag genomförde hela audition utan panikattacker och utan ångest och ingen såg dömande på mig. Varken med sina egna ögon eller genom mina ögon. Efteråt firade jag trots att jag hade åkt ut på en gång, för det var en annan vinst. Jag är på god väg och jag har med mig lilla Moa nu. Vi är ett team och vi siktar dit hjärnspöken inte når oss.

Oftast räcker det en bra bit att man pratar om hur man mår och vågar be om hjälp. Det var mer än en gång min vän Maria fick hämta mig från mina gömställen och dra mig tillbaka. Vi har lärt oss att inte gråta inför folk, inte visa ”negativa” känslor öppet, vilket resulterar i att vi gömmer oss när vi kanske som mest behöver sällskap. För mig var det viktigt att bli hämtad och utfrågad, men fick lära mig att istället söka upp någon och berätta. Min stora fråga när jag kom till psykologen var ju ”vad ska vi prata om egentligen?”. Men det visade sig att det låg mer under ytan än jag var medveten om. Det svåraste var att inte klanka ner på mig själv för att jag kände ångest, som att det var rakt igenom negativt. Men när jag väl tillät mig själv och välkomnade det som kändes läskigt och ostadigt, så tog jag ett stort steg i rätt riktning. Jag jobbar än idag med mina hjärnspöken och de kommer kanske alltid finnas där, skuggor som tar fram det mörka i mig. Jag försöker se det hela som ett schackbräde. De vita pjäserna är mina känslor och de svarta mina tankar. Och hur rörigt och kaos det än blir så har jag en fast grund att stå på – jag andas och accepterar.

Om du känner att du behöver dela med dig om något, har frågor eller bara vill snacka, så hör av dig/släng iväg ett mejl till mig – moasobelius.blogg@gmail.com! Och om du är under 26 år och behöver prata på nåt annat sätt, så har Ungdomsmottagningen bra psykologer som är gratis. Jag vill också tipsa om www.aldrigensam.com som arbetar förebyggande för bättre psykisk hälsa bland unga.

 

12107619_1526087144350127_436474035_n

När man hamnar rätt

Vilken otrolig skillnad! Efter flera månader inom café, ingen skola och en uppochnervänd dygnsrytm, så börjar jag äntligen få känna på mitt riktiga yrke. Jag är nu anställd som dansare i MOAkompani. Jag har fått frågan om jag har startat ett eget kompani och anställt mig själv, men så är inte fallet. Det här är en helt annan Moa som jag nu har börjat jobba med, Moa Matilda Sahlin som är koreograf och driver det här kompaniet. Vi började jobba för två veckor sen med ett verk som ska sättas upp på Atalante i Göteborg i november. Och även om det inte är ett heltidsjobb, så ger det mig så otroligt mycket energi. Plötsligt känner jag mig levande igen, jag vaknar lycklig och jag känner mig hemma. Allting annat är precis som förut. Jag har mitt brödjobb, jag har dålig dygnsrytm, men i kompaniet kan jag få vara mig själv fullt ut för en stund.

Min kropp, framförallt min rygg, har tagit väldigt mycket stryk från att ha jobbat inom café och den hade jag redan problem med. Det är en arbetsplats där du som står bakom kassan inte uppmärksammas. Du som cafépersonal blir inte prioriterad. Det är taskiga tider, urkass lön för hårt arbete och dålig arbetsmiljö. Ett helt ok extrajobb, men tar tyvärr bara energi. Jag har kommit till den punkten nu, då jag är riktigt nära att säga upp mig flera gånger i veckan utan att tänka efter. Efter bara fem arbetsdagar med kompaniet så insåg jag en stor anledning till varför jag inte trivs inom café. Det är att jag aldrig kan komma som jag är och mår. Om jag gråter mig igenom en hel dansklass så är det helt ok, är jag arg, förvirrad, har noll energi etc så kan jag fortfarande delta och göra ett bra jobb inom dansen. Men på café så ska man le även om jag inte är glad, man ska skratta och vara trevlig mot folk som klagar och är otrevliga. Där sätter jag locket på mina känslor och sätter mig i en ond cirkel där jag blir deprimerad. Så, äntligen får jag energi av att arbeta. Äntligen får jag lov att känna och uttrycka mig. Äntligen får mina känslor vara utanpå. Äntligen kan jag ta hand om mig. Äntligen är jag anställd dansare!

IMG_4283.JPG

 

En sak i taget

Sitter i min säng i mitt nya hem, påskdagen, söndag och tid till att samla tankarna för en stund. Kom nyss hem från en långpromenad i regnet för jag behövde bara komma ut efter att ha spenderat halva dagen i sängen. Jag har kommit in i en period av trötthet och känslostormar och det är ju inte så konstigt. Minns ni att jag hade en del på schemat i början av året? Jag letade boende för fullt, jobbade med ett intensivt dansprojekt, jobbade och pluggade till körkortet. Nu har jag bott snart en månad på det nya stället och trivs jättebra. Premiären med Human Dust gick strålande och det var så otroligt härligt och utmanande att få vara i en sån process igen. OCH jag tog mitt körkort som planerat! Heja mig!

Har varit hemma några dagar hos mamma och pappa den här veckan för att landa lite och det var precis vad jag behövde. Nu när jag är tillbaka i Göteborg igen så söker jag jobb för fullt och det är svårare än man tror. Skickar in ansökningar åt alla håll dagligen och har av hittills fått komma på en intervju av säkert 20 sökta jobb. Tyvärr fick jag det inte. Men det är bara att fortsätta och idag ska jag sätta mig och planera vidare mitt 2016 och sätta tydliga mål. Det tar på tok för mycket energi från mig att jobba med något som inte stimulerar eller motiverar mig. Vara på en arbetsplats där jag inte kan utvecklas och skadar ryggen av dålig arbetsmiljö. Vilket i sin tur gör det svårare för mig att dansa som jag vill när jag väl har tiden till det. Men vad ska man göra? Alternativet är att säga upp sig och då står jag där ganska snart utan inkomst och det hade ju inte hjälpt så mycket.

Tror jag är i en mindre livskris med allt pusslande fram och tillbaka för att få ordning på min vardag efter att skolan försvann som trygghetszon. Så det går upp och ner från dag till dag och kan skifta humör läskigt många gånger på bara en timme. Jag tar en sak i taget och försöker få in så mycket vardagsglädje jag kan för att motivera och tagga igång mig igen efter vårens urladdningar. Huvudfokus nu: hitta ett nytt jobb!

 

Det där med kroppsideal

Så var vi tillbaka till det där med kroppsideal. Idag är den stora hälsotrenden ett faktum och vi fortsätter att matas med bilder på vältränade kroppar. Å ena sidan så älskar jag att det idag inte är konstigt om tjejerna lyfter lika tungt som killarna. Å andra sidan så förstår jag inte vikten av att lägga upp bilder dagligen på sin kropp svankandes och med putande läppar. Inget fel i det, men det inspirerar inte mig. För mig är det ett desperat sätt att efterlikna ett skal och i slutändan blir det endast en kopia av någon annan. Det finns dock en skillnad mellan personer som tränar och delar med sig av det på sociala medier. Vi har de som faktiskt taggar och inspirerar andra till att ta hand om sina kroppar, de som motiverar på riktigt. De som tillåter sig att vara ”lata” och strunta i kosten för en dag och dessutom skylta med det utan att tappa greppet. De som inte ser ner på sina kroppar för att dem inte ser ut som de hade önskat, utan istället ser en förhoppningsvis fullt fungerande kropp som bara kan bli starkare och hålla längre. Men de som måste bevisa för världen vad de har åstadkommit med sin träning för att känna sig dugliga har missat poängen.

Men var drar man gränsen? Det är omöjligt att bara genom att kika in på ett instagramkonto och titta på bilderna, kunna avgöra om den personen verkligen mår bra. Instagram är ett härligt sätt att dela med sig om sin vardag, om sina äventyr, men också en fälla för filter och en drog till att försöka försköna och förminska de ”mindre attraktiva” detaljerna. Faran i det är att vi glömmer den verkliga attraktionen. Det ärligt vackra i det normala och ej perfekta. Perfektion är visserligen mångas mål, men är det ett nåbart mål? Och kanske borde vi utveckla det lite mer än att säga ”perfekt”. För vad är perfektion egentligen?

Press från samhället, press från din omgivning på nära och långt håll och såklart får vi inte glömma din press på dig själv. Kanske den mest farliga pressen du kan ha. Det finns så många mål att uppnå idag för att få det ”perfekta” livet. Men det är en sak vi glömmer: Är det här verkligen min dröm? Eller vill jag bara bli accepterad?
Att konstant sträva efter något är ett sätt att utmanas och utvecklas, men att aldrig stanna upp i nuet och kunna njuta av de små sakerna kan inte vara hälsosamt. Ska vi istället vakna upp när halva livet har passerat och inse att ‘fan jag har inte levt mitt liv, jag har försökt passa in’?
Jag vaknar upp idag till ett annorlunda schema än vad jag är van vid. Min livsstil har innan bestått av träning på heltid MEN på ett annat sätt. Som dansare har jag haft fokus på att utveckla mig som artist, kunna uttrycka mig genom dans. Att bygga muskler har aldrig varit en del av mitt mål, det har snarare varit en bonus. För att klara av dansens alla utmaningar behöver man en kropp som orkar det, som är funktionell för det syftet. Men jag kan inte säga att jag inte har tappat greppet vid flera tillfällen. Att jobba framför en spegel, oavsett om det är i danssalen eller i gymmet, är inte alltid hälsosamt. Du kommer lätt ifrån vad som är viktigt, hur det faktiskt känns i kroppen kommer i glömska när du istället strävar efter ett synbart och platt mål mitt emot dig, det ytliga. ”Det ska se bra ut”. Vi behöver hitta ett sätt att se på oss själva som bara tar oss framåt mot vårt verkliga mål och inte stoppas upp längs vägen av ett kroppsideal som samhället pushar för. Använd inte spegeln för att leta fel.
Idag är jag ”ur form”, jag har inte tränat varje vecka sen jag gick ut min utbildning förra året och i höstas hade jag uppehåll i nästan två månader. Självklart har jag haft lite panik över att inte vara i rörelse på samma sätt. Men en sak har jag reagerat på. Idag kan jag stå naken framför spegeln och känna mig riktigt jävla snygg och bekväm med min kropp. Allt som jag tidigare ville ändra på, förbättra, finns fortfarande kvar, men idag ser jag det som en del av mig. Det får lov att vara där, så här ser jag ut. Imorse tog jag på mig ett par shorts jag köpte i somras, då var de slappa – det är de inte längre. Hade det här varit för ett år sen, när jag var mitt uppe i min träning på heltid, med blicken fast i spegeln, så hade jag fått panik och lagt upp ett springschema för att shortsen skulle bli slappa och hänga snyggt över mina höfter till sommaren. Men idag förvånar jag mig själv med att behålla shortsen på och istället kalla dem för mina nya tighta.
Jag älskar att vara i rörelse och tror att jag har växt upp med en hälsosam syn på träning. Det har alltid varit en del av min vardag på något sätt, mer eller mindre. Man ska röra på sig, det är lika viktigt för mig som att äta ordentligt och sova minst sju timmar varje natt för att fungera. Men alla har inte samma relation till träning och jag vill bara påminna om att hur mycket eller hur lite du tränar avgör inte vem du är eller hur mycket du är värd. Vi har alla tillåtelsen att släppa kontrollen då och då och bara njuta. Det handlar om att göra det du gör för din egen skull, för ditt välmående. Släpp bestraffningar och belöningar efter prestation. Belöna dig själv utan anledning och släpp blicken från spegeln då och då. Hur känns det? Jag hade en hälsosam syn på träning och jag tappade greppet med strömmen. Idag har jag hittat tillbaka och mitt mål är att behålla den här synen på mig själv i spegeln. Jag har rensat min Instagram från konton som påverkat mig negativt för att istället fylla mitt flöde med verklig inspiration. Min negativa självbild släpper successivt och istället fokuserar jag på vad jag faktiskt mår bra av. Jag har ställt mig frågan: Vad får mig att känna mig levande?

Full rulle, fullt schema

Det är ett annat liv jag vaknar upp till nuförtiden. En annat kapitel där mina prioriteringar och fokus styrs av andra saker än innan. Jag växlar mellan att göra det jag är tvungen till: brödjobba för att kunna bo och äta, vilket tar alldeles för mycket utav min tid och ger alldeles för lite pengar. Och: Fortsätta jobba mot mina mål, mina drömmar och träna. Just nu känns 24h/dygn på tok för lite med allt jag ska hinna göra och utan att sno tid från sömnen. Nu har jag en knepig och pusslig tid framför mig då jag bestämt mig för att gå ner i timmar för att hinna med allt annat och ha större möjlighet att komma iväg på auditions. Det betyder att ekonomin kommer gå plus minus noll, men tanken är att jag också ska få chansen till att leva lite också. Vad som är viktigast för mig nu är att få nå de mål jag har satt upp för våren och lägga mer tid på dem nu i slutspurten samt att hinna dansa mer, vilket har kommit i tredje hand under hösten. Och det är rent ut sagt skittråkigt när det blir så!

Så vad har jag för mig nu då? Jo dels så laddar jag inför en audition i januari och håller på att träna mig tillbaka till någon slags form. Om två veckor drar också proffsklasserna igång som hjälp! Jag har startat ett projekt som ska bli ett soloverk som jag hoppas få sätta på scen i februari. Körkort ska jag också ta och planerar uppkörningen i slutet av februari och där någonstans ska jag också flytta då mitt nuvarande kontrakt bara gällde i ett år. Och där emellan jobbar jag deltid och ska trycka in en veckas skidsemester också. Så det är full rulle, fullt schema ett tag fram över och det är också precis så jag vill ha det! Ett nytt år närmar sig också, vilket bara triggar mig ännu mer till att ta tag i saker och sikta högt!

11084129_10153199411901563_6834846776306366223_o

Foto ur mitt examensarbete, I enemy, på Balettakademien 2015.