Från novemberdipp till decemberpepp

Efter en liten separations-depression från Idomeneo-gänget och en rejäl höstdipp så börjar jag successivt komma på fötter igen och nu laddar jag upp för kommande projekt. Det är först när folk frågar mig ”vad ska du göra nu då?” som jag hör mig själv rabbla upp det ena efter det andra. Faktum är att jag har hur mycket som helst framför mig och även om allt inte är hugget i sten så behöver jag inte känna mig rastlös iaf. Det känns så otroligt häftigt att kunna frilansa och ha den friheten att jobba lite här och där i flera projekt samtidigt och inte vara fast på en och samma plats mer än några månader i taget. Det är en balansgång mellan den underbara känslan av att allt är möjligt och oron kring hur man ska klara sig ekonomiskt och om man får de jobben man söker. Trots det så känner jag mig optimistisk och taggad på utmaningarna som livet jag nu har valt kommer bjuda på.

Vad som har blivit ännu mer viktigt för mig under de senaste halvåret är att jag tar mina miljöer på allvar och de människorna jag väljer att ha runt mig. Jag har hittat ett nytt hem som jag trivs så himla bra i och ett yrke med många olika spännande och varierande arbetsplatser. Och sakta men säkert fylls det på med fler fina människor som stöttar mig till 100%. Med det som bas så känns allt möjligt!

Jag kommer jobba med två olika nystartade danskompanier framöver, jobba vidare med ett soloverk som jag har påbörjat och medverka som dansare i ytterligare ett verk. Förutom det så funderar jag på eget företag inom en helt annan bransch samt vidga mina kunskaper kring scenen. Ljussättning har t ex alltid lockat och är något jag kommer att fokusera extra mycket på i samband med mitt soloprojekt. Så det är bara att köra på nu så ser vi vart jag hamnar!

fullsizerender

Har ni förresten önskemål om vad ni vill se/läsa här på bloggen eller funderingar, så kommentera gärna här eller mejla mig på moasobelius.blogg@gmail.com 

 

Det de vill att jag ska vara

På min vägg bredvid sängen har jag hängt upp bilder, inspirationsquotes, meddelanden från vänner och liknande saker som gör mig glad. Kanske ganska vanligt att ha hemma på väggen. Bilderna är från dagar och ögonblick då jag var rakt igenom lycklig och jag blir lyckligt påmind av att se dem. De flesta av mina bilder på Instagram och Facebook handlar om precis samma sak och varje gång jag känner mig mindre glad avstår jag från att dela det, för vem vill se det? Nu har jag gått två dygn i total ångest och rädsla som delvis beror på valets utgång, men det handlar nästan ännu mer om saker i min vardag som redan är något som jag kämpar med och tycker är svårt. Det här är ett forum som jag har tillåtit mig själv att vara ärlig i och det kommer jag fortsätta att vara när jag känner för det.

Det som skrämmer mig mest just nu är mitt konstanta beroende av min omgivning och andra personers samtycke till vad jag gör, till hur jag gör, till vem jag är. Allt handlar om förväntningar och prestationer. Jag önskar att jag hade känt mig helt fri att tillåta alla nyanser av mig och då inte för omvärlden utan för mig själv. Men tillståndet till det har drabbat mig på ett djupare plan än bara i sociala medier och det håller mig ifrån att vara ärlig rakt igenom. Så nu ska jag försöka att vara ärlig. Två kvällar i rad har jag gråtit ut, spänningar har släppt och till slut har jag somnat av utmattning. Båda kvällarna har jag sagt högt för mig själv ”hej ångest, du får vara här”, för jag märker att så fort jag tillåter mig själv att känna, så släpper det anmärkningsvärt fort. Igår kväll bestämde jag mig för att släppa dagens schema helt för att få riktig vila, för jag är tröttare än jag tror, och sov 12 timmar inatt utan problem. Tidigare i veckan så hade jag vad jag då kallade det för en ”vilodag”. Men jag hade fullt schema med olika ärenden, måsten, punkter på listor att bocka av. Det var verkligen inte en vilodag. Jag låg i badet 15 min och det var nog den enda stunden på hela den dagen då jag faktiskt slappnade av…

Jag måste bli bättre på att släppa prestationen och det jag tror att andra förväntar sig av mig. Ett smart tankesätt som min psykolog lärde mig var ”Falskt alarm”, vilket jag säger högt för mig själv för att påminna mig i situationer där jag inte har någon grund till det jag blint tror på. När jag t ex har fått för mig att någon tycker på ett visst sätt utan att den personen har sagt nåt eller tror att någon egentligen inte menar vad den säger istället för att bara lyssna och lita på att personen talar sanning. Såklart grundar sig det här i att jag har blivit sviken, att jag har upplevt mobbing, att jag inte har blivit accepterad i tidigare sammanhang och det hänger olyckligtvis kvar över mig än idag. Att inte känna mig tillräcklig utan att prestera eller genom att måla upp en bild av lycka och framgång, är något jag har känt mig tyngd av den senaste tiden. Jag har otroligt mycket lycka och framgång som jag ser det i mitt liv och det delar jag med mig av på sociala medier, men det jag vill lyfta fram är att det är inte det enda som finns där. Ibland känns det extra viktigt att få lov att vara vad man nu anser vara fult, fel, annorlunda eller ingenting speciellt. Och det var just nu när jag såg på min lyckovägg, som jag plötsligt föreställde mig samma vägg men med bilder av motsatsen. Jag tror att det är viktigt att vi lyfter fram även det, för jag vill tro att livet blir mer nyanserat och mer värt om vi får lov att vara oss fullt ut. Att vi tillåter oss att falla isär och plockas ihop igen och att vi får lov att göra det inför varandra utan att det ifrågasätts eller klankas ner på.

Mina känslor är färgstarka och högljudda. Ingenting jag bara kan stänga av när jag känner för det och ibland kan jag bli så arg på mig själv för att jag inte kan det och bara vara glad istället, för det är det jag tror folk förväntar sig att jag ska vara. Men jag ska inte stänga av, trycka undan eller ignorera, för det är då det läggs på hög och vem vill ha en den högen att bära runt på?  Istället ska jag tillåta, välkomna och visa vad jag känner, när jag känner det.

<3

Idomeneo

Jag kan knappt fatta att det har gått tre månader med det här projektet redan och att vi på fredag har vår elfte och sista föreställning. Helt sjukt! Det har varit drama, fullt fokus, förvirring, frustration och en massa skratt och glädje genom den här processen. Och det är kanske så det brukar vara, men det här gänget har varit lite extra spännande att jobba med. Det kan ju också ha att göra med att det är mitt första jobb på Operan och det i sig har varit en mäktig upplevelse. Premiären var överväldigande och kändes overklig, för jag har ju faktiskt drömt om att få dansa på den här scenen sen jag var 11-12 år. Dröm i uppfyllelse!

Jag har haft separationsångest sen premiären, men har nu börjat landa i ett lugn. Är otroligt tacksam och nöjd över den här upplevelsen och känner mig redo för nya äventyr. Och det fina är ju att jag får behålla alla människor jag har fått lära känna här. Vem vet, snart är jag kanske tillbaka och jobbar här igen – allt är möjligt.

Det intensiva har också fört med sig vissa överansträngningar i kroppen. Ömma knän, snett bäcken och trött rygg. Så nu ligger träningen på paus och jag kör rehab, stretch och vila två veckor till. Imorgon ska jag åter till naprapaten och få ordning på det sista i ryggen och ena höftböjaren. Men jag kan lugna er med att det inte är allvarligt. Det är inget som jag inte kommer få ordning på! Det är en ständig balansgång mellan träning och återhämtning och för varje gång klarar jag mig lite längre innan jag får ont, vilket betyder att det går åt rätt håll. Det är svårt att lära om kroppen när den har jobbat på ett och samma sätt muskulärt i tio år, men det ska banne mig gå för jag har inga andra planer ;)

Eftersom jag är lite kass på att uppdatera här, så hänvisar jag er till min Instagram: @moasobelius där ni kan följa med lite mer i min vardag.

14495235_10157556206685182_5145992729616415715_n

Foto: Mats Bäcker, ur Idomeneo, Göteborgsoperan 2016

14480707_10157495780615182_5811667020544519671_o

Från premiärfesten tillsammans med de andra fyra dansarna och vår koreografiassistent. <3

Sentient

13735522_10154396237604252_1652213152486954422_o

Foto: Gorki Glaser-Müller

Den senaste veckan har jag hållit till på Göteborgsoperan och påbörjat ett nytt verk – Sentient – tillsammans med tre andra dansare. Vi jobbar med en japansk koreograf som heter Satoshi Kudo, som assisteras av dansaren Kyoko Matsumoto. Och efter bara 6 intensiva arbetsdagar så är jag helt överväldigad av vilket härligt gäng jag har hamnat i och det driv som vi alla har med oss in i detta projekt. Nu blir det spännande och se vart vi hamnar!

Nu har jag en veckas semester kvar och sen ska jag tillbaka till Operan igen och påbörja nästa jobb som dansare i Operan Idomeneo. Det projektet kommer ta upp större delen av hösten och det känns fantastiskt att fylla hela mitt schema med dans igen. Samtidigt kommer jag ha tid för att fila på egna idéer jag har i bakhuvudet. Så det kliar i fingrarna, sprallar i benen och jag studsar av lycka för att jag har allt det här!

I enemy

Och som en fortsättning på mitt förra inlägg. Här är en kortversion av mitt examensarbete på Balettakademien våren 2015. Jag blir rörd av att titta på det idag, då materialet ligger mig nära. Det här kan vara det ärligaste jag har gjort.

De ser genom mina ögon

Jag har funderat på att skriva om det här väldigt länge nu. Det är ett invant mönster att hålla tyst om sånt här, en dålig vana och vi fortsätter att undvika ämnet – psykisk ohälsa. Men allt fler delar med sig av sina historier och då kan jag också bidra med min. För vi behöver prata mer om det, vi behöver tysta fördomarna och väcka diskussionen. Det är ett hälsoproblem och det är individuellt. Du kan aldrig säga att ”jag förstår vad du går igenom” eller ”jag vet hur det är” när någon berättar sin version. För vi upplever det inte på samma sätt. Men vi kan lyssna, berätta, lära oss mer och stötta.

Det var i december 2013, när jag kände att jag behövde jobba med min självkänsla. Jag behövde bli starkare mentalt för att inte stå i vägen för mig själv, utan istället ta min plats. I flera veckor försökte jag boosta mig genom att skriva ner positiva och bra saker om mig själv eller som jag gjort under dagen. Satte upp lappar på väggarna och spegeln för att påminna mig om mina styrkor och bra egenskaper. Men det var så svårt. Jag kom på tio dåliga och kanske en bra. Det fick bakvänd effekt och jag la till slut ner det helt.

I skolan kände jag mig bara sämre och som att alla kollade snett på mig. Jag lyckades inte prestera som jag ville, ingenting var tillräckligt och jag gav upp. Från att ha stått längst fram på klass, drog jag mig bakåt och gömde mig. Jag hade ingen gnista, ingen dansglädje? Ena stunden var jag glada Moa med sprall i benen, för att i nästa bara sjunka ihop både mentalt och fysiskt.

Samtidigt som det här började smyga sig på gick jag ur ett förhållande, blev av med mitt boende och det hände saker inom familjen. Det fanns inget att klamra sig fast vid längre, allt svajade. Jag kände en enorm press och blev allt mer tillbakadragen. Oron och stressen övergick till ångest och jag började få panikattacker. Alla känslor förstärktes och jag blev överkänslig för minsta lilla förändring, men jag var fast besluten att kontrollera allt. Men att lägga locket på något som bubblar gör att det till slut exploderar, bortom all kontroll.

Ångesten satt nu i bröstet som ett stort växande gift och det var en fysisk smärta som tog över. Taket sänkte sig, väggarna pressades inåt och jag fick andnöd. Även utomhus fick jag den här klaustrofobiska känslan, jag kunde inte andas. Jag tvingade mig till klasserna, men ville bara fly. Vågade inte möta någons blick för det kändes som om de såg och dömde allt hos mig. Jag var svag. Jag var dålig. Många gånger dagligen fick jag lämna studion när paniken kom och jag tillbringade många raster och luncher på toaletten bara för att gråta ut och samla någon slags kraft för att fortsätta dagen. Vissa dagar var jag så paralyserad av skräck för att ens ta mig upp ur sängen och ännu mindre gå till skolan. Jag slutade nästan äta helt, aptiten fanns bara inte där och det jag tvingade i mig smakade skit. Jag kunde inte sova mer än fyra timmar per natt och trots allt detta klankade jag ner på mig själv för att jag inte orkade lika mycket som de andra. Jag såg mig som svag och alla andra såg mig som svag genom mina ögon. Ångestattackerna blev värre och jag bröt nu ihop på lektionerna.

Varje termin hade vi redovisningar, en uppdansning, och den här terminen hade vi solon i stepp. Vi övade inför varandra på lektionerna. Där blev pressen för stor och blickarna brände hål i mig. Under en lektion tappade jag kontrollen helt, paniken tog över och min kropp kollapsade. Två av mina vänner fick halvt bära ut mig då mina ben bara vek sig och jag grät hejdlöst, uppslukad av ångesten. Jag kunde inte längre lita på min kropp och jag kunde inte kontrollera någonting. Då hade jag pushat det så långt att det kunde ta över när som helst, var som helst. Jag behövde hjälp.

Mitt första steg var att kontakta en psykolog och redan där blev jag rädd för vad folk skulle tycka om mig. För gick man till en psykolog var man ju psykiskt sjuk eller galen, och det var jag väl inte? Fördomarna tog över och höll mig tillbaka från att söka hjälp. Som tur var hade jag vänner som tvingade mig att ringa det där samtalet och boka en tid. Jag gick varje vecka, berättade, fick övningar och tankesätt att jobba med hemma och i skolan. Det var ett konstant arbete dygnet runt. Där och då kunde jag inte greppa någon framtidsbild av mig själv, men överlevnadsinstinkten drev på och det enda jag visste säkert var att bara jag själv kunde förändra situationen.

Mindfullness – nu, och nu, och nu. Acceptans för vad som fanns i stunden och tillåta mig själv att känna det jag kände utan att lägga någon värdering eller skam i det. Visste ni att en känsla bara håller i sig i ca 30 sekunder av sig självt och det är bara när vi bygger vidare på den genom tankar och värderingar som den fortsätter?

Under fem månader gick jag och hade samtal med min psykolog. Efter att vi hade fått ordning på min sömn och aptit började vi gräva bakåt i tiden. Mina största rädslor var att inte bli accepterad, inte vara tillräcklig, bli missförstådd, inte kunna prestera som de andra, stå för mina idéer och vara mig själv. Det blev till slut väldigt tydligt vad det här grundade sig i – mina första sju år i skolan.

Men min skolgång är inget jag tänker gå in på nu, det kommer få sitt egna kapitel. Men det bagage jag bar med mig därifrån följde mig i form av hjärnspöken och dök upp först flera år senare. Idag ser jag spåren följa med under hela mitt liv, men det var nu som det verkligen kom upp till ytan igen. Vissa dagar är jag ”lilla Moa” igen, då är jag 6-7 år och står vid ett stängsel på skolgården. Det var det stället där man kom så långt bort som möjligt utan att lämna skolområdet. Därifrån kunde jag se vägen hem, där kunde jag oftast få lite space från ”de andra”.

Att vara elev har varit mitt fängelse. Skolan har varit en plats där jag aldrig kunde och senare aldrig vågade vara mig själv. Så kom jag in på Balettakademien i Göteborg och redan under audition kände jag mig som hemma. Atmosfären, personalen och eleverna – allt var välkomnande och för första gången ville jag verkligen gå till skolan. Det första året handlade mest om att testa, vänja kroppen vid att träna på heltid och göra som man blev tillsagd. Under andra året kom det psykiska ikapp och man började ifrågasätta både dansen och sig själv. Det var här jag sjönk som en sten. Det är speciellt att gå en heltidsutbildning i dans. Att konstant vara i en kreativ process där du som individ ska träda fram. Hur du skapar och tolkar har stor betydelse, du ska kunna vara personlig men inte privat. Kunna använda sig av sina egna erfarenheter som hjälp och inspiration, men samtidigt dra en gräns så det inte tar över. Jag hade ingen gräns och jag hade inte heller bearbetat mitt förflutna. Jag kunde inte skilja på mig som dansare och mig som person, det var bara ett och samma.

I början var mitt mål för varje klass att dansa med min ångest, utan att bry mig om resultatet. Jag fick heller inte lämna studion förrän klassen var slut och det var en stor utmaning bara det. Jag tog myrsteg framåt för att sedan tappa allt igen och börja om. Men det gav med sig med tiden och jag fick också välja mina stunder då jag gjorde något annat än att gå till skolan. Någon dag åkte jag ut till havet bara för att komma iväg och få lite perspektiv, ställde mig i en skog och skrek i tröjan för att sedan återgå till vardagen. Det handlade inte om att delta i allt eller att köra hundra procent dygnet runt för att vara tillräcklig. Det handlade om att tillåta mig själv att känna ångest och släppa prestationen. Vissa dagar gjorde jag tvärtemot vad lärarna sa bara för att jag ville det, eller dansade så fult jag kunde för att allt inte behövde vara fint och perfekt. Jag började hitta en balans och kunde fatta sundare beslut för mitt välmående på lång sikt.

Jag är fortfarande rädd för att inte bli accepterad, inte vara tillräcklig, bli missförstådd, inte kunna prestera som de andra, kunna stå för mina idéer och vara mig själv. Och jag är fortfarande för hård mot mig själv, i allt. Men idag säger jag istället ”hej ångest” när den kommer. Jag lägger inte locket på utan konstaterar bara att såhär känner jag just nu. Oftast ger det sig ganska fort då. Jag är inte rädd för mina hjärnspöken längre, bara medveten om att de finns där. Jag har pratat så mycket om det nu och insett att det är en riktigt bra investering i dig själv att gå till en psykolog. Och jag har fortsatt att gå dit, ibland räcker det med ett möte på några månader bara för att vädra tankar och känslor och komma på rätt spår igen.

Och så var det en sak till. Det har gått två år sen min ångest tog över helt och när man är i det så är det svårt att se utvecklingen därifrån. Så jag måste ge ett exempel. För fyra månader sen var jag på en audition till ett större danskompani. När jag kom dit insåg jag att alla hade mellan fem-tio år på nacken i branschen och jag var den enda som kom direkt från skolan. Hade det här varit för två år sen hade jag vänt i dörren, kanske inte ens vågat söka i första hand. Jag insåg att jag inte var på samma nivå som de andra och det blev inte bättre för att de kastade svårt material på oss. När de andra snurrade, hoppade jag. Men jag skämdes inte, jag gömde mig inte. Jag stod längst fram och gjorde så fel man kunde, hittade på lite annat och log mot juryn. Jag genomförde hela audition utan panikattacker och utan ångest och ingen såg dömande på mig. Varken med sina egna ögon eller genom mina ögon. Efteråt firade jag trots att jag hade åkt ut på en gång, för det var en annan vinst. Jag är på god väg och jag har med mig lilla Moa nu. Vi är ett team och vi siktar dit hjärnspöken inte når oss.

Oftast räcker det en bra bit att man pratar om hur man mår och vågar be om hjälp. Det var mer än en gång min vän Maria fick hämta mig från mina gömställen och dra mig tillbaka. Vi har lärt oss att inte gråta inför folk, inte visa ”negativa” känslor öppet, vilket resulterar i att vi gömmer oss när vi kanske som mest behöver sällskap. För mig var det viktigt att bli hämtad och utfrågad, men fick lära mig att istället söka upp någon och berätta. Min stora fråga när jag kom till psykologen var ju ”vad ska vi prata om egentligen?”. Men det visade sig att det låg mer under ytan än jag var medveten om. Det svåraste var att inte klanka ner på mig själv för att jag kände ångest, som att det var rakt igenom negativt. Men när jag väl tillät mig själv och välkomnade det som kändes läskigt och ostadigt, så tog jag ett stort steg i rätt riktning. Jag jobbar än idag med mina hjärnspöken och de kommer kanske alltid finnas där, skuggor som tar fram det mörka i mig. Jag försöker se det hela som ett schackbräde. De vita pjäserna är mina känslor och de svarta mina tankar. Och hur rörigt och kaos det än blir så har jag en fast grund att stå på – jag andas och accepterar.

Om du känner att du behöver dela med dig om något, har frågor eller bara vill snacka, så hör av dig/släng iväg ett mejl till mig – moasobelius.blogg@gmail.com! Och om du är under 26 år och behöver prata på nåt annat sätt, så har Ungdomsmottagningen bra psykologer som är gratis. Jag vill också tipsa om www.aldrigensam.com som arbetar förebyggande för bättre psykisk hälsa bland unga.

 

12107619_1526087144350127_436474035_n

När man hamnar rätt

Vilken otrolig skillnad! Efter flera månader inom café, ingen skola och en uppochnervänd dygnsrytm, så börjar jag äntligen få känna på mitt riktiga yrke. Jag är nu anställd som dansare i MOAkompani. Jag har fått frågan om jag har startat ett eget kompani och anställt mig själv, men så är inte fallet. Det här är en helt annan Moa som jag nu har börjat jobba med, Moa Matilda Sahlin som är koreograf och driver det här kompaniet. Vi började jobba för två veckor sen med ett verk som ska sättas upp på Atalante i Göteborg i november. Och även om det inte är ett heltidsjobb, så ger det mig så otroligt mycket energi. Plötsligt känner jag mig levande igen, jag vaknar lycklig och jag känner mig hemma. Allting annat är precis som förut. Jag har mitt brödjobb, jag har dålig dygnsrytm, men i kompaniet kan jag få vara mig själv fullt ut för en stund.

Min kropp, framförallt min rygg, har tagit väldigt mycket stryk från att ha jobbat inom café och den hade jag redan problem med. Det är en arbetsplats där du som står bakom kassan inte uppmärksammas. Du som cafépersonal blir inte prioriterad. Det är taskiga tider, urkass lön för hårt arbete och dålig arbetsmiljö. Ett helt ok extrajobb, men tar tyvärr bara energi. Jag har kommit till den punkten nu, då jag är riktigt nära att säga upp mig flera gånger i veckan utan att tänka efter. Efter bara fem arbetsdagar med kompaniet så insåg jag en stor anledning till varför jag inte trivs inom café. Det är att jag aldrig kan komma som jag är och mår. Om jag gråter mig igenom en hel dansklass så är det helt ok, är jag arg, förvirrad, har noll energi etc så kan jag fortfarande delta och göra ett bra jobb inom dansen. Men på café så ska man le även om jag inte är glad, man ska skratta och vara trevlig mot folk som klagar och är otrevliga. Där sätter jag locket på mina känslor och sätter mig i en ond cirkel där jag blir deprimerad. Så, äntligen får jag energi av att arbeta. Äntligen får jag lov att känna och uttrycka mig. Äntligen får mina känslor vara utanpå. Äntligen kan jag ta hand om mig. Äntligen är jag anställd dansare!

IMG_4283.JPG