Från tomt till fullspäckat schema

Den 1a juli firade jag att jag har försörjt mig enbart på dansen i ett helt år! Och det kändes som en stor vinst, som ett bevis på att det går visst bara man inte ger sig. Tänk bara, för lite mer än ett år sedan kände jag mig så låst och fast i ett skitjobb som drog ner min energi till noll. Jag hade haft ett äckligt stressigt och ledsamt år med så kassa arbetsförhållanden som drev min kropp mot utbrändhet, sorg efter dödsbesked och alldeles för lite dans och kreativitet. Jag hade ingen livsglädje.

Jag kom till slut ur det hela tack vare ett jobberbjudande efter en enligt mig totalt misslyckad audition. Men som tur var såg de något i mig som de ville ha med i produktionen och det gjorde att jag vågade lämna en ekonomisk trygghet (som inte gav mig något annat än ekonomisk trygghet=not enough). Jag började balansera på ett nytt äventyr, utan någon trygghet om att det skulle leda till fler jobb. Men jag tog min chans och det visade sig vara ett läskigt men självklart beslut.

Året har rullat på sedan dess och jag har löst det på olika sätt. Den stora utmaningen har varit att när ett projekt går mot sitt slut hålla mig lugn och lita på att jag kommer lösa situationen som följer. Vilket har varit svårt då jag ganska lätt oroar mig för mycket och då kan tänk-om-scenarion lätt ta över och hindra mig från att fokusera på rätt saker. Men sedan har även våren har rullat på och då jag trodde att det var tomt i mitt schema efter midsommar, vände det totalt och på bara några dagar hade jag en ny anställning som sträcker sig över resten av året, PLUS eget verk, PLUS besked om att Transition får en fortsättning i höst. Så inom loppet av en vecka gick jag från en tre-veckors-plan framöver till en halvårsplan… helt sjukt.

Det finns en tjusning med att frilansa, du har ingen aning om vad du kommer göra mer än några veckor eller månader framöver och allting kan ändras/vända på bara några dagar. Det är kanske omöjligt att hålla sig helt lugn i det, jag vet att jag har svårt att hantera bara den vetskapen. Men det hindrar mig inte från att våga göra det här. Jag bara vet att jag måste göra det här och då får jag bara försöka hantera vad som än utmanar mig på vägen. Och vad som händer efter den 10 november, det har jag ingen aning om… allt är möjligt.

18836069_10158780172715182_6070431062861440084_n

Innan ridån går upp för sista föreställningen med Trollflöjten :)

Annonser

Transition & Trollflöjten

skarmavbild-2017-02-08-kl-22-26-43

Efter 2 månader av blandad kompott, med mycket förberedelser och nya tankar, så har jag påbörjat 2 nya projekt. Transition- ett verk av Toby Kassel och Ingeborg Zackariassen, med fyra dansare inklusive mig själv som sätts upp på Atalante i slutet av februari. Den här processen påbörjades redan innan jul och vi har nu tre veckor kvar till premiär! De har lagt upp vårt arbete på samma sätt som de jobbar inom Operans moderna danskompani och det betyder att vi jobbar mycket med improvisation och skapar eget material som sen pusslas ihop till en föreställning. Det gäller att jobba tålmodigt och låta kreativiteten flöda!

skarmavbild-2017-02-08-kl-22-27-09

För mer info samt bokning av biljetter -> klicka här!

Saker och ting har en tendens att lösa sig längs vägen och gång på gång tvingar jag mig att ha tillit till det. Det är så äckligt lätt att glömma när man har en period med bara frågetecken, att det faktiskt kan lösa sig riktigt bra. Efter en audition i början av december som inte slutade med jobb, så sjönk jag som en sten och övervägde att lägga ner allt. Och där har vi ett praktexempel på hur tufft det kan vara emellanåt. Att göra en riktigt bra audition och ändå inte räcka till. Men man tar sig upp på fötter oavsett och bara fortsätter.

Det gick några dagar och sen fick jag komma på ytterligare en audition, vilket härligt nog slutade med jobb! SÅ, i måndags började jag med repetitionerna på Operan inför Trollflöjten som har nypremiär 1 april. Det kommer bli en hel del dans och det känns obeskrivligt härligt att få jobba i mitt favorithus igen. Så många fina kollegor som vill ha mig där. Tänk att kunna älska sin arbetsplats så mycket att man inte vill åka hem efter jobbet, för man är ju på ett sätt redan hemma. Jag minns tillbaka när jag bloggade bakom kulisserna för Operans danskompani (minns ni? Läs det igen här!) och blev guidad genom huset och bara kände det där suget efter att få jobba där själv. Och nu är jag här och närmar mig min andra premiär på stora scenen – helt otroligt!

Så nu repar jag dubbelt, heltid vardagar med Trollflöjten och kvällar och helger med Transition. Det är intensivt men roligt! Och projekten liknar inte alls varandra så det är väldigt skönt och gör det lättare att separera dem. In och ut i två olika världar. Återigen har mitt egna soloprojekt lagts på hyllan, men det ligger där redo att plockas ner igen längre fram. Nu väntar sängen som är extra skön när man har en trött kropp och huvudet fyllt med dans.

skarmavbild-2017-02-08-kl-22-21-43

Från novemberdipp till decemberpepp

Efter en liten separations-depression från Idomeneo-gänget och en rejäl höstdipp så börjar jag successivt komma på fötter igen och nu laddar jag upp för kommande projekt. Det är först när folk frågar mig ”vad ska du göra nu då?” som jag hör mig själv rabbla upp det ena efter det andra. Faktum är att jag har hur mycket som helst framför mig och även om allt inte är hugget i sten så behöver jag inte känna mig rastlös iaf. Det känns så otroligt häftigt att kunna frilansa och ha den friheten att jobba lite här och där i flera projekt samtidigt och inte vara fast på en och samma plats mer än några månader i taget. Det är en balansgång mellan den underbara känslan av att allt är möjligt och oron kring hur man ska klara sig ekonomiskt och om man får de jobben man söker. Trots det så känner jag mig optimistisk och taggad på utmaningarna som livet jag nu har valt kommer bjuda på.

Vad som har blivit ännu mer viktigt för mig under de senaste halvåret är att jag tar mina miljöer på allvar och de människorna jag väljer att ha runt mig. Jag har hittat ett nytt hem som jag trivs så himla bra i och ett yrke med många olika spännande och varierande arbetsplatser. Och sakta men säkert fylls det på med fler fina människor som stöttar mig till 100%. Med det som bas så känns allt möjligt!

Jag kommer jobba med två olika nystartade danskompanier framöver, jobba vidare med ett soloverk som jag har påbörjat och medverka som dansare i ytterligare ett verk. Förutom det så funderar jag på eget företag inom en helt annan bransch samt vidga mina kunskaper kring scenen. Ljussättning har t ex alltid lockat och är något jag kommer att fokusera extra mycket på i samband med mitt soloprojekt. Så det är bara att köra på nu så ser vi vart jag hamnar!

fullsizerender

Har ni förresten önskemål om vad ni vill se/läsa här på bloggen eller funderingar, så kommentera gärna här eller mejla mig på moasobelius.blogg@gmail.com 

 

Det de vill att jag ska vara

På min vägg bredvid sängen har jag hängt upp bilder, inspirationsquotes, meddelanden från vänner och liknande saker som gör mig glad. Kanske ganska vanligt att ha hemma på väggen. Bilderna är från dagar och ögonblick då jag var rakt igenom lycklig och jag blir lyckligt påmind av att se dem. De flesta av mina bilder på Instagram och Facebook handlar om precis samma sak och varje gång jag känner mig mindre glad avstår jag från att dela det, för vem vill se det? Nu har jag gått två dygn i total ångest och rädsla som delvis beror på valets utgång, men det handlar nästan ännu mer om saker i min vardag som redan är något som jag kämpar med och tycker är svårt. Det här är ett forum som jag har tillåtit mig själv att vara ärlig i och det kommer jag fortsätta att vara när jag känner för det.

Det som skrämmer mig mest just nu är mitt konstanta beroende av min omgivning och andra personers samtycke till vad jag gör, till hur jag gör, till vem jag är. Allt handlar om förväntningar och prestationer. Jag önskar att jag hade känt mig helt fri att tillåta alla nyanser av mig och då inte för omvärlden utan för mig själv. Men tillståndet till det har drabbat mig på ett djupare plan än bara i sociala medier och det håller mig ifrån att vara ärlig rakt igenom. Så nu ska jag försöka att vara ärlig. Två kvällar i rad har jag gråtit ut, spänningar har släppt och till slut har jag somnat av utmattning. Båda kvällarna har jag sagt högt för mig själv ”hej ångest, du får vara här”, för jag märker att så fort jag tillåter mig själv att känna, så släpper det anmärkningsvärt fort. Igår kväll bestämde jag mig för att släppa dagens schema helt för att få riktig vila, för jag är tröttare än jag tror, och sov 12 timmar inatt utan problem. Tidigare i veckan så hade jag vad jag då kallade det för en ”vilodag”. Men jag hade fullt schema med olika ärenden, måsten, punkter på listor att bocka av. Det var verkligen inte en vilodag. Jag låg i badet 15 min och det var nog den enda stunden på hela den dagen då jag faktiskt slappnade av…

Jag måste bli bättre på att släppa prestationen och det jag tror att andra förväntar sig av mig. Ett smart tankesätt som min psykolog lärde mig var ”Falskt alarm”, vilket jag säger högt för mig själv för att påminna mig i situationer där jag inte har någon grund till det jag blint tror på. När jag t ex har fått för mig att någon tycker på ett visst sätt utan att den personen har sagt nåt eller tror att någon egentligen inte menar vad den säger istället för att bara lyssna och lita på att personen talar sanning. Såklart grundar sig det här i att jag har blivit sviken, att jag har upplevt mobbing, att jag inte har blivit accepterad i tidigare sammanhang och det hänger olyckligtvis kvar över mig än idag. Att inte känna mig tillräcklig utan att prestera eller genom att måla upp en bild av lycka och framgång, är något jag har känt mig tyngd av den senaste tiden. Jag har otroligt mycket lycka och framgång som jag ser det i mitt liv och det delar jag med mig av på sociala medier, men det jag vill lyfta fram är att det är inte det enda som finns där. Ibland känns det extra viktigt att få lov att vara vad man nu anser vara fult, fel, annorlunda eller ingenting speciellt. Och det var just nu när jag såg på min lyckovägg, som jag plötsligt föreställde mig samma vägg men med bilder av motsatsen. Jag tror att det är viktigt att vi lyfter fram även det, för jag vill tro att livet blir mer nyanserat och mer värt om vi får lov att vara oss fullt ut. Att vi tillåter oss att falla isär och plockas ihop igen och att vi får lov att göra det inför varandra utan att det ifrågasätts eller klankas ner på.

Mina känslor är färgstarka och högljudda. Ingenting jag bara kan stänga av när jag känner för det och ibland kan jag bli så arg på mig själv för att jag inte kan det och bara vara glad istället, för det är det jag tror folk förväntar sig att jag ska vara. Men jag ska inte stänga av, trycka undan eller ignorera, för det är då det läggs på hög och vem vill ha en den högen att bära runt på?  Istället ska jag tillåta, välkomna och visa vad jag känner, när jag känner det.

<3

Idomeneo

Jag kan knappt fatta att det har gått tre månader med det här projektet redan och att vi på fredag har vår elfte och sista föreställning. Helt sjukt! Det har varit drama, fullt fokus, förvirring, frustration och en massa skratt och glädje genom den här processen. Och det är kanske så det brukar vara, men det här gänget har varit lite extra spännande att jobba med. Det kan ju också ha att göra med att det är mitt första jobb på Operan och det i sig har varit en mäktig upplevelse. Premiären var överväldigande och kändes overklig, för jag har ju faktiskt drömt om att få dansa på den här scenen sen jag var 11-12 år. Dröm i uppfyllelse!

Jag har haft separationsångest sen premiären, men har nu börjat landa i ett lugn. Är otroligt tacksam och nöjd över den här upplevelsen och känner mig redo för nya äventyr. Och det fina är ju att jag får behålla alla människor jag har fått lära känna här. Vem vet, snart är jag kanske tillbaka och jobbar här igen – allt är möjligt.

Det intensiva har också fört med sig vissa överansträngningar i kroppen. Ömma knän, snett bäcken och trött rygg. Så nu ligger träningen på paus och jag kör rehab, stretch och vila två veckor till. Imorgon ska jag åter till naprapaten och få ordning på det sista i ryggen och ena höftböjaren. Men jag kan lugna er med att det inte är allvarligt. Det är inget som jag inte kommer få ordning på! Det är en ständig balansgång mellan träning och återhämtning och för varje gång klarar jag mig lite längre innan jag får ont, vilket betyder att det går åt rätt håll. Det är svårt att lära om kroppen när den har jobbat på ett och samma sätt muskulärt i tio år, men det ska banne mig gå för jag har inga andra planer ;)

Eftersom jag är lite kass på att uppdatera här, så hänvisar jag er till min Instagram: @moasobelius där ni kan följa med lite mer i min vardag.

14495235_10157556206685182_5145992729616415715_n

Foto: Mats Bäcker, ur Idomeneo, Göteborgsoperan 2016

14480707_10157495780615182_5811667020544519671_o

Från premiärfesten tillsammans med de andra fyra dansarna och vår koreografiassistent. <3

Sentient

13735522_10154396237604252_1652213152486954422_o

Foto: Gorki Glaser-Müller

Den senaste veckan har jag hållit till på Göteborgsoperan och påbörjat ett nytt verk – Sentient – tillsammans med tre andra dansare. Vi jobbar med en japansk koreograf som heter Satoshi Kudo, som assisteras av dansaren Kyoko Matsumoto. Och efter bara 6 intensiva arbetsdagar så är jag helt överväldigad av vilket härligt gäng jag har hamnat i och det driv som vi alla har med oss in i detta projekt. Nu blir det spännande och se vart vi hamnar!

Nu har jag en veckas semester kvar och sen ska jag tillbaka till Operan igen och påbörja nästa jobb som dansare i Operan Idomeneo. Det projektet kommer ta upp större delen av hösten och det känns fantastiskt att fylla hela mitt schema med dans igen. Samtidigt kommer jag ha tid för att fila på egna idéer jag har i bakhuvudet. Så det kliar i fingrarna, sprallar i benen och jag studsar av lycka för att jag har allt det här!

I enemy

Och som en fortsättning på mitt förra inlägg. Här är en kortversion av mitt examensarbete på Balettakademien våren 2015. Jag blir rörd av att titta på det idag, då materialet ligger mig nära. Det här kan vara det ärligaste jag har gjort.