Året upp och ner

Endast nio dagar är kvar av mitt andra år på Balettakademien och nu när det närmar sig sitt slut och sommaren är på väg tänker jag tillbaka lite på året som gått. Ett mer kaosartat år har jag nog aldrig haft, då allt rasade och jag fick bygga upp allt från grunden. Känslostormar, svek och motgångar i en enda stor hög över mig. Instängd i ett krympande rum som inte ville släppa in någon luft. Prestationsångest och osäkerhet. Det är svårt att skriva om det samtidigt som jag vill dela med mig av det.

Efter ett sommarlov har man laddat upp ordentligt, låtit allt sjunka in från föregående termin och man känner sig redo för nya tag. Allting känns lite spännande och nytt. Min förra sommar var riktigt tung då en nära släkting gick bort i cancer och jag gick med en stor sorg och saknad över mig. Att förlora någon som betyder så mycket för en och människorna runt sig får man en annan syn på livet. När skolan drog igång var jag fast besluten att ta vara på allt och göra det bästa av varje situation. Dansa för dansglädjens skull. De första månaderna i skolan gick ändå ganska lätt, allting fungerade, både i kropp och hjärna och jag kastade mig in i allt och tog min plats. När vi närmade oss höstlovet fick vi en solouppgift där vi skulle lära oss ett redan koreograferat material. När vi skulle redovisa våra solon kände jag mig inte alls redo, långt ifrån klar. Det var jobbigt att inte kunna prestera mitt bästa, även om det var ett processarbete. De sista veckorna i skolan innan jullovet kände jag ändå att jag hade fått ordning på det som varit svårt och det kändes riktigt bra att gå på lov. Jag kände mig mer än nöjd med mig själv.

Under lovet började jag jobba med mental träning och det fungerade väldigt bra. Jag planerade kommande termin, satte upp mål (både för terminen och för veckor). Mer förberedd än så hade jag inte kunnat vara när det var dags att komma tillbaka. Men här någonstans började allt falla isär..

Jag gick ur ett förhållande och som ni säkert vet är ett trasigt hjärta inte den roligaste utgångspunkten när man sen ska prestera. Första dagen tillbaka i skolan gick helt utför och jag kände mig tom på energi. Det var inte såhär jag ville börja terminen. Kämpa på var det enda jag kunde göra, det gick långsamt men framåt i alla fall. Med ett ledset hjärta märkte jag snart att något annat smög sig på, ångest. Varje dag står vi framför en spegel och ska prestera och det är omöjligt att inte komma nära tankar att man inte duger som man är, gör, ser ut. Många dagar vill man inte titta på sig själv, inte bli påmind och det är svårt att hålla humöret upp också om man inte får någon konstruktiv kritik. Min ångest blev värre och hindrade mig från att delta på lektionerna. Under några veckors tid fick jag gå ut från studion för att kunna andas och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Mitt i allt det här blev jag uppsagd från mitt boende och jag blev tvungen att söka nytt. Jag sökte också jobb som en galning utan att ens få komma på en enda intervju. Stressen inför sommaren och hur jag skulle kunna betala hyra och mat smög sig på allt mer. Skolan var inte längre en plats jag kunde slappna av på och jag hade snart inget hem att komma hem till. Stress och ångest om vartannat och hade det inte varit för min fina klass som stöttade mig, familj och lärare hade jag inte tagit mig ur det. I tre månader fick jag tvinga mig upp ur sängen på morgonen, vilket aldrig förr har varit svårt. Jag visste inte hur länge till jag skulle orka hålla mig uppe.

En kompis hade en vän som skulle flytta ut ur sitt kollektiv och jag fick komma på visning. Det kändes rätt på en gång och jag som ALLTID går på magkänslan i första hand tackade samma dag ja till det. Boendet var löst och jag kunde andas lite lättare. Inte långt där efter var jag på audition för ilDance och deras sommarprojekt ilYoung och fick beskedet att jag var antagen. Där kom bekräftelsen! Tack, äntligen och vilken lättnad. Några veckor efter det blev jag även kallad till arbetsintervju och fick jobbet bara två veckor senare. Saker och ting började falla på plats och jag fick någonting stadigt att stå på.

Där och då ville jag bara att allt som var svårt skulle försvinna för att nu istället se det som en viktig omväg jag behövde ta för att bli starkare och stå där jag står idag. Och när allting börjar fungera igen, man återfår kontrollen och hittar sig själv, så dyker även den där kärleken upp! Så med en trygghetskänsla och fjärilar i magen är jag redo för allt, välkomnar nya motgångar och utmaningar. Jag klarar mig igenom allt, hur svårt och hopplöst det än känns så löser det sig alltid.

Adversity-Quotes-3

Annonser