No arms, no legs, no worries


 

Annonser

Tredje året


ilYoung-kapitlet är avslutat och det betyder att jag nu kan fokusera fullt på skolan igen. Det känns ganska skönt och enklare den här veckan än förra. Men nu är vi klara med föreställningarna och jag kan sakta men säkert släppa den processen och ge plats för annat. Vi har haft möte med rektorn och efter en genomgång av året vi har framför oss som treor så förstod vi att det kommer vara fullspäckat. Höst- och vårproduktion, duettprojekt, Med sikte på scen (vårt egna slutprojekt), utbyte med en dansutbildning i Danmark och förhoppningsvis i Rom också (!), RUO och utöver det här lite mindre projekt hit och dit som t ex Melodifestivalen. Det kommer inte finnas mycket tid över att slappa och jag har fått tänka om angående att jobba extra utanför skolan. Det hade helt klart hjälpt min ekonomi en bra bit, men jag ska orka det också. Jag tänker inte köra slut på mig det här året och absolut inte inte ha energi till skolan för att jag har jobbat med annat. Det här är mitt sista år innan jag hoppar ut i branschen och ska lyckas skaffa mig ett jobb jag brinner för. Jag vill ta vara på allt, använda mig av de pedagoger jag har nu och få med mig så mycket jag bara kan. Jag vill vara beredd, redo, för i maj får jag pappret på att jag är färdigutbildad. Och då ska jag ha en bra känsla i magen över det, känna att jag har världen framför mina fötter, att jag kan göra precis vad jag bestämmer mig för att göra och att ingenting är omöjligt. Det är nog det största målet med mitt sista år, att stå på avslutningen med intyget i handen och känna mig oövervinnerlig. Vägen dit har många milstolpar och nu fortsätter jag det hårda arbetet. En dag i taget, planering, veckomål, dagsmål, terminsmål och ska se till att omge mig av endast de personer som stöttar och hjälper mig på vägen. I helgen ska jag sätta mig med tomma papper och måla upp mitt år med färgglada pennor. Planera höstterminen och se hur mycket tid utanför skolan jag vill/behöver lägga utanför skoltid för att uppnå mina mål. Jag är riktigt taggad och blir det ännu mer av att skriva om det här. Jag vet att jag kan klara det bara jag ger mig fan på det och tragglar mig igenom varenda motgång som dyker upp. För de kommer att dyka upp, kanske till och med lägga sig som en hög på mig, men jag ska klara det här året! Tredje och sista året!
10583880_10203322204554128_6881489271380804151_nSista föreställningen med ilYoung och NINE.

Före, under & efter ilYoung

Det är svårt att börja ett sånt här inlägg när det finns så oändligt många tankar och efter att gått igenom en sån intensiv process är det svårt att sätta ord på allt. Men jag ska försöka!

Det har gått två veckor sen jag kom hem till Göteborg efter att ha varit iväg i över en månad och jobbat med danskompaniet ilDance i deras sommarprojekt ilYoung. För er som har missat så kan jag förklara lite kortfattat vad det handlade om: Tio unga dansare från tre olika dansutbildningar i Sverige valdes ut genom en audition för att skapa en föreställning under sommaren. De vill ge oss en bild av hur det är att jobba i ett riktigt danskompani innan vi avslutar vår yrkesutbildning. På så sätt kommer vi ifrån hur det funkar i skolan där vi är elever och förbereder oss för arbetslivet som dansare.

Jag fick beskedet i mars att jag hade blivit antagen och lyckan som uppstod var obeskrivlig. Vilken bekräftelse! Efter ett långt och tungt år var det precis det här jag behövde. Och jag gick och längtade varje dag till att få börja, det skulle bli den bästa sommaren hittills. Jag byggde upp en hel del förväntningar, inte av dem utan av mig, och jag var lite orolig över hur jag skulle reagera av att gå in i en sån intensiv period efter året som varit. Jag kämpade större delen av mitt andra år på Balettakademien med det psykiska och det tog mycket tid och energi att bygga upp. Mycket oroligheter i familjen som också påverkade mig starkt samt andra nära relationer som förändrades. Och mitt i allt skulle jag prestera i skolan med på tok för höga krav på mig själv. Men nu hade jag fått ordning på allting igen och ilYoung kunde inte komma mer lägligt. Nu fick jag en chans att testa och se om det jag hade byggt upp under året var stabilt nog.

En helt ny miljö, ett gäng helt nya människor och tillsammans skulle vi skapa något nytt. Till början var det lite läskigt och det tog ett tag innan jag slappnade av. Men det tog inte många dagar in i processen innan vi hade hunnit komma varandra väldigt mycket närmare.

De två första veckorna var vi på plats i Vara Konserthus och det var under den här perioden, komma-igång-perioden, som jag utmanades som mest. Vi hade många snack i grupp och det var som terapi, där vi berättade om olika delar av våra liv för varandra. Det här var grunden till föreställningen, de ville lyfta fram oss som individer och använda sig av våra olika bakgrunder. Genom samtalen drogs jag tillbaka till mina första skolår som inte var de vackraste av mina minnen. Ur detta fick vi hämta inspiration för att skapa material och det var här jag föll, pladask. Rakt ner på botten igen och den här gången blev jag riktigt rädd. Vad hände? Hur hamnade jag här igen? Och det gick så snabbt. Det stabila underlaget jag stod på blev plötsligt poröst och smulades sönder under mina fötter. Jag hade ett val att göra och det skulle bli avgörande för hela processen. Inte bara för ilYoung, utan för mig.

Där och då tvivlade jag starkt men drivkraften har alltid funnits och den har aldrig dött. Den har varit både stark och svag och nu var den svagare än någonsin. Jag vet inte vad det är, men när jag är som svagast får jag mer kraft än vad jag får annars. När botten är nådd, då har man någonting att trycka ifrån med fötterna igen. Och upp kom jag och tog en rejäl revansch. Jag skulle inte tillåta mig att påverkas av andra. Jag skulle fan inte ge upp. Från den dagen, från och med det valet, lyftes en stor tyngd från mina axlar och jag kunde för första gången jobba ostört. Inga minnen i form av hjärnspöken som höll mig tillbaka, inget förflutet som sa åt mig vad jag inte kunde göra eller att jag inte dög. De osynliga händer som tryckt ner mig under så lång tid släppte taget och jag kunde andas igen. Ett megastort steg i rätt riktning och nu kunde jag börja jobba på riktigt.

När två veckor hade gått åkte vi vidare till Stockholm och de sista dagarna var vi i Åsa, utanför Kungsbacka. Miljöombytet bidrog till ännu mer inspiration och ny energi till processen och det var skönt att lämna någonting bakom sig. Vi kom vidare och det var en bra känsla. Under de sista dagarna innan premiären kom tvivlen på mig själv tillbaka, men den här gången bara som ett eko och jag kunde med lite vilja lämna dem utanför danssalen.

Veckorna flög iväg och plöstligt var det dags att krama gänget hej då. Sista dagen hade vi enskilda samtal med Lee och Israel och när jag satt där och diskuterade min resa med dem var jag helt upprymd av lycka och kunde inte känna mig mer nöjd med mig själv. Aldrig förr har jag varit helt nöjd med mig själv, alltid är det någon detalj jag hade velat ändra eller förbättra, men inte den här gången. Under bilresan hem kunde jag inte sluta le och skrev ner precis hur jag kände mig. När jag sedan kom hem tog jag fram den målbilden jag skrev första dagen i Vara. En drömbild av var jag ville befinna mig dagen jag åkte hem från Åsa. Både mål och känslan i kroppen hade jag beskrivit och jag hade uppnått alltihop. Det känns overkligt och helt fantastiskt att jag tog mig hela vägen fram till mitt mål. Och jag hade höga krav även den här gången. Men jag hittade rätt väg att ta mig dit och jag kom ända fram.

Nu har jag förstått att obehag är ett väldigt effektivt sätt att utvecklas och att man inte alltid ska leta efter något snyggt. Som Israel säger: ”We don’t look for pretty”. Något som jag insåg i Åsa var att så fort jag tog mig till lägen då jag kände mig obekväm eller om jag så tog ut en rörelse så jag tappade balansen, så utvecklades materialet och det hände en mängd nya saker. Och hur läskigt det än kändes så var det väldigt mycket roligare att dansa obekvämt än bekvämt. Bekvämt och kontrollerat, det är väl så jag har fått höra att jag dansar. Correct, not juicy och clean, but too controlled, för att vara mer exakt och där har jag ju en bra grund. Nu ska jag bara våga mig ännu längre utanför linjerna som jag har dragit för min box, min bubbla.

Så hur känns det nu och vad har jag för tankar i huvudet? Det känns helt underbart, jag har världen framför mina fötter och ingenting är omöjligt. Jag har redan vunnit och nu ska jag njuta ännu mer av resan som fortsätter och aldrig sluta utvecklas. Det finns så mycket mer att upptäcka och jag vill inte missa någonting. Jag känner så mycket tacksamhet över att få ha varit med om det här.

IlYoung 2014 – Ett av mina finaste minnen, en av mina största utmaningar och en helt fantastisk resa!

 

Nya mål!

Det bästa med att uppnå sina mål är att man får sätta nya. För så fort man uppnått något blir det ens lägsta nivå och då är det dags att sikta högre. Jag trodde aldrig att målsättning kunde trigga mig så mycket som det faktiskt gör och det är först det här året som jag verkligen har tagit det på fullaste allvar och verkligen fokuserat på det sättet. Jag skriver ner ett mål på ett papper, t ex nu när jag åkte på ilYoung skrev jag bl a ”jag ska inte låta mitt förflutna, mitt baggage, stå ivägen för mig”. Beroende på vad det är för mål skriver jag också olika mycket om hur jag tänker ta mig dit. När det gällde just det här målet hade jag ingen aning om hur jag skulle göra för att komma dit. Men med hjälp och stöd från de runt mig lyckades jag klura ut det på vägen dit. Och jag tror att när det har med ens egen bakgrund att göra finns det inte en enda väg att gå. Man måste hitta sitt egna sätt, för vi fungerar alla olika och vi har alla olika bakgrund. Vad som fungerar för mig kanske inte funkar för någon annan.

Så nu sitter jag med ett nytt tomt block framför mig och funderar på vad nästa steg är. Det är inte bara mål inom dansen utan allt möjligt jag kan komma på. Men allting handlar egentligen om att jag ska våga ta min plats fullt och det är nog det som står överst på listan det här året.

Ett steg i taget, målmedvetenhet och acceptera var man befinner sig just här och nu. Sikta framåt och ta risker varje dag!970372_10153288833850182_177026280_n

När kan man börja dansa?

Jag fick några frågor från en 12-årig tjej som undrade lite över när man kan börja dansa, om ens längd och ålder spelar roll och förstod på henne att hon kanske inte hade så mycket stöd hemifrån. Och det här har satt igång mina tankar ganska mycket nu och tänkte att det helt enkelt får ett eget inlägg!

Av att ha växt upp i en liten stad har jag även stött på en ganska skeptisk syn på dans som yrke, men det handlar alltid om okunskap. Visst stämmer ryktena om att det är svårt att få jobb som dansare direkt efter utbildning, men det är långt ifrån omöjligt, för en mängd människor har ju lyckats?! Och alla andra ”vanliga” jobb är väl inte alltid skitenkla heller? Och när man väl tänker efter, är inte det viktigaste att man brinner för det man gör? Att bli pushad av sin familj eller påverkad av vänner och andra att följa strömmen för att det ska ta en till framgång i form av inkomst är såklart en väg man kan gå. Men jag ser mitt yrke som en framgång i kunskap och jag säger det igen, men jag hade aldrig kommit så här långt med mig själv om det inte vore för dansen. Och handlar det om att göra personerna runt dig lyckliga eller är det du som ska vara lycklig?

Min familj stöttar mig enormt mycket i det jag gör och de oroar sig inte ett dugg för min framtid. Så jag har kanske inte så mycket erfarenhet av den typ av fight med mamma eller pappa, det har alltid varit en självklarhet både för dem och för mig att jag ska göra det jag vill göra. Men vad jag har förstått genom vänner är att familjen inte alltid står bakom en och  det blir helt säkert ett mycket tyngre lass att dra själv. Men det är värt att stå på sig och annars försöka leta stöd från andra håll, allt från vänner, lärare till ungdomsmottagningen och det brukar finnas stöd för ungdomar i varje kommun.

Det är aldrig för sent att börja dansa och man väljer själv vilken nivå man vill lägga det på. Det kan vara allt från en klass i veckan till varje dag, men det viktigaste är att du känner att det ger dig någonting. Om det inte är något du vill satsa på som yrke så dansa för att det är kul, härligt eller ett roligare sätt att träna. Men det är aldrig fel att testa och det är verkligen aldrig för sent att börja. Ålder? Längd? Vikt? Humör? Personlighet? Klädstil? Familj? Det spelar ingen roll, det enda som betyder något är att du vill!

Jag började dansa själv när jag var 12 år och innan dess var det ridning som gällde. När jag väl började dansa kunde jag inte sluta och har sen dess bara ökat antal klasser och dansen har tagit mig vidare till nya platser. Jag har lärt känna en mängd nya härliga människor som jag aldrig skulle ha träffat och jag blir mörkrädd vid tanken på var jag hade varit idag utan dansen. När det var dags att söka till Balettakademien förstod jag att många andra i min ålder hade dansat sen de var fyra år. Men ganska snabbt förstod jag också att antal år inte är avgörande, det är hur man väljer att jobba, kämpa varje dag och ständigt våga utmana sig själv som kommer ta en långt. I min klass på balettakademien kommer vi alla från olika bakgrunder med många olika erfarenheter och ändå passar alla in. Och alla har något att komma med, sig själv och någonting som jag verkligen har lärt mig under ilYoung perioden är att man vinner så mycket mer på att våga stå upp för sig själv, vara ärlig och vara sig själv. Det är när man låtsas, ändrar och gömmer sig som man fastnar och förlorar. Våga stick ut på ditt sätt och våga stå för dina drömmar, det kommer ta dig längst oavsett vad du väljer för väg att gå.

Ni får mer än gärna höra av er på min mejl moasobelius.blogg@gmail.com eller kommentera här om ni undrar över något eller bara vill berätta eller diskutera.

1172763_10153128876285182_1448809023_o