Före, under & efter ilYoung

Det är svårt att börja ett sånt här inlägg när det finns så oändligt många tankar och efter att gått igenom en sån intensiv process är det svårt att sätta ord på allt. Men jag ska försöka!

Det har gått två veckor sen jag kom hem till Göteborg efter att ha varit iväg i över en månad och jobbat med danskompaniet ilDance i deras sommarprojekt ilYoung. För er som har missat så kan jag förklara lite kortfattat vad det handlade om: Tio unga dansare från tre olika dansutbildningar i Sverige valdes ut genom en audition för att skapa en föreställning under sommaren. De vill ge oss en bild av hur det är att jobba i ett riktigt danskompani innan vi avslutar vår yrkesutbildning. På så sätt kommer vi ifrån hur det funkar i skolan där vi är elever och förbereder oss för arbetslivet som dansare.

Jag fick beskedet i mars att jag hade blivit antagen och lyckan som uppstod var obeskrivlig. Vilken bekräftelse! Efter ett långt och tungt år var det precis det här jag behövde. Och jag gick och längtade varje dag till att få börja, det skulle bli den bästa sommaren hittills. Jag byggde upp en hel del förväntningar, inte av dem utan av mig, och jag var lite orolig över hur jag skulle reagera av att gå in i en sån intensiv period efter året som varit. Jag kämpade större delen av mitt andra år på Balettakademien med det psykiska och det tog mycket tid och energi att bygga upp. Mycket oroligheter i familjen som också påverkade mig starkt samt andra nära relationer som förändrades. Och mitt i allt skulle jag prestera i skolan med på tok för höga krav på mig själv. Men nu hade jag fått ordning på allting igen och ilYoung kunde inte komma mer lägligt. Nu fick jag en chans att testa och se om det jag hade byggt upp under året var stabilt nog.

En helt ny miljö, ett gäng helt nya människor och tillsammans skulle vi skapa något nytt. Till början var det lite läskigt och det tog ett tag innan jag slappnade av. Men det tog inte många dagar in i processen innan vi hade hunnit komma varandra väldigt mycket närmare.

De två första veckorna var vi på plats i Vara Konserthus och det var under den här perioden, komma-igång-perioden, som jag utmanades som mest. Vi hade många snack i grupp och det var som terapi, där vi berättade om olika delar av våra liv för varandra. Det här var grunden till föreställningen, de ville lyfta fram oss som individer och använda sig av våra olika bakgrunder. Genom samtalen drogs jag tillbaka till mina första skolår som inte var de vackraste av mina minnen. Ur detta fick vi hämta inspiration för att skapa material och det var här jag föll, pladask. Rakt ner på botten igen och den här gången blev jag riktigt rädd. Vad hände? Hur hamnade jag här igen? Och det gick så snabbt. Det stabila underlaget jag stod på blev plötsligt poröst och smulades sönder under mina fötter. Jag hade ett val att göra och det skulle bli avgörande för hela processen. Inte bara för ilYoung, utan för mig.

Där och då tvivlade jag starkt men drivkraften har alltid funnits och den har aldrig dött. Den har varit både stark och svag och nu var den svagare än någonsin. Jag vet inte vad det är, men när jag är som svagast får jag mer kraft än vad jag får annars. När botten är nådd, då har man någonting att trycka ifrån med fötterna igen. Och upp kom jag och tog en rejäl revansch. Jag skulle inte tillåta mig att påverkas av andra. Jag skulle fan inte ge upp. Från den dagen, från och med det valet, lyftes en stor tyngd från mina axlar och jag kunde för första gången jobba ostört. Inga minnen i form av hjärnspöken som höll mig tillbaka, inget förflutet som sa åt mig vad jag inte kunde göra eller att jag inte dög. De osynliga händer som tryckt ner mig under så lång tid släppte taget och jag kunde andas igen. Ett megastort steg i rätt riktning och nu kunde jag börja jobba på riktigt.

När två veckor hade gått åkte vi vidare till Stockholm och de sista dagarna var vi i Åsa, utanför Kungsbacka. Miljöombytet bidrog till ännu mer inspiration och ny energi till processen och det var skönt att lämna någonting bakom sig. Vi kom vidare och det var en bra känsla. Under de sista dagarna innan premiären kom tvivlen på mig själv tillbaka, men den här gången bara som ett eko och jag kunde med lite vilja lämna dem utanför danssalen.

Veckorna flög iväg och plöstligt var det dags att krama gänget hej då. Sista dagen hade vi enskilda samtal med Lee och Israel och när jag satt där och diskuterade min resa med dem var jag helt upprymd av lycka och kunde inte känna mig mer nöjd med mig själv. Aldrig förr har jag varit helt nöjd med mig själv, alltid är det någon detalj jag hade velat ändra eller förbättra, men inte den här gången. Under bilresan hem kunde jag inte sluta le och skrev ner precis hur jag kände mig. När jag sedan kom hem tog jag fram den målbilden jag skrev första dagen i Vara. En drömbild av var jag ville befinna mig dagen jag åkte hem från Åsa. Både mål och känslan i kroppen hade jag beskrivit och jag hade uppnått alltihop. Det känns overkligt och helt fantastiskt att jag tog mig hela vägen fram till mitt mål. Och jag hade höga krav även den här gången. Men jag hittade rätt väg att ta mig dit och jag kom ända fram.

Nu har jag förstått att obehag är ett väldigt effektivt sätt att utvecklas och att man inte alltid ska leta efter något snyggt. Som Israel säger: ”We don’t look for pretty”. Något som jag insåg i Åsa var att så fort jag tog mig till lägen då jag kände mig obekväm eller om jag så tog ut en rörelse så jag tappade balansen, så utvecklades materialet och det hände en mängd nya saker. Och hur läskigt det än kändes så var det väldigt mycket roligare att dansa obekvämt än bekvämt. Bekvämt och kontrollerat, det är väl så jag har fått höra att jag dansar. Correct, not juicy och clean, but too controlled, för att vara mer exakt och där har jag ju en bra grund. Nu ska jag bara våga mig ännu längre utanför linjerna som jag har dragit för min box, min bubbla.

Så hur känns det nu och vad har jag för tankar i huvudet? Det känns helt underbart, jag har världen framför mina fötter och ingenting är omöjligt. Jag har redan vunnit och nu ska jag njuta ännu mer av resan som fortsätter och aldrig sluta utvecklas. Det finns så mycket mer att upptäcka och jag vill inte missa någonting. Jag känner så mycket tacksamhet över att få ha varit med om det här.

IlYoung 2014 – Ett av mina finaste minnen, en av mina största utmaningar och en helt fantastisk resa!

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s