Dansa med skador

Det här borde jag vara expert på, för jag har nog vandrat igenom kroppen från topp till tå när det kommer till skador eller överansträngningar. Och jag kan fortfarande inte riktigt bestämma mig för om det har varit bra eller dåligt. Självklart är det inge vidare att ha ont, men samtidigt har jag genom det blivit starkare och lärt känna min kropp på ett helt annat sätt. Jag kan nog räkna på fingrarna (och tårna) hur många dagar under de nio år jag har dansat som jag inte haft ont någonstans ! Som dansare hör det till, man har oftast känningar någonstans i kroppen även om det inte är något allvarligt. Det svåra är hur man jobbar med det och det är kämpigt att hålla upp humöret trots smärta.

För dansare är det så naturligt att ständigt analysera alla förändringar i kroppen, hur muskler och leder känns och fungerar, konstant. Det smittar av sig på allt annat man gör också, medvetenheten om hur man använder kroppen. Jag kan t ex aldrig sitta still för länge i en ställning om det så är på tåget eller hemma i soffan, det beror till stor del på rastlöshet såklart men också för att det känns fel att liksom fastna i ett läge. Jag tänker på hur jag går när jag är på stan, hur jag sätter ner fötterna på marken och hur jag står när jag väntar på bussen. Och allt det här tänket kommer i och med skadorna.

När jag började dansa i sjunde klass fick jag nästan omedelbart ont i höfterna, det var sämre och bättre periodvis, men det satt i i åtta år. Under mina gymnasieår på dansestet hann jag gå igenom fötter, benhinnor, knän och rygg + att höfterna alltid klagade. På Performing Arts School, mitt förberedande år, så var det ryggen som tog mest stryk och det här var nog första gången som höfterna fick vila lite. Men när jag kom igång i ettan på Balettakademien så var det rakt tillbaka till höfterna och eftersom jag aldrig hade dansat på heltid innan dess så fick jag så ont att jag nog satt hälften av alla lektionerna på höstterminen. Under det halvåret gick jag på en mängd olika behandlingar hos naprapat, osteopat och massör. Det var inget fel på mina höfter, de var muskulärt överansträngda och vi fick inte loss spänningarna. Till slut kom jag i kontakt med en akupunktör som jobbade med kinesisk medicin och hon hjälpte mig att bli av med höftproblemen helt. När höfterna återställde sig så kom ryggen tillbaka  och sen vårterminen i ettan har det pendlat mellan höftböjare och rygg. Är det inte det ena, så är det det andra (vilket inte är så konstigt då höftböjarna fäster i nedre ryggen). Men jag har lyckats hitta en behandlingsmetod som alltid hjälper – akupunktur!

Genom åren har jag testat olika rehabsövningar, fått känna efter och försökt förstå hur min kropp fungerar. I somras under ilYoung fick jag ont i min rygg på ett annorlunda sätt. Det var inte riktigt samma smärta som jag har haft innan och vi kom fram till att jag är ”för  stark” i ryggen. Haha att det ens skulle kunna vara ett problem hade jag inte tänkt på. Dansare ska ha sitt center i magen (om vi ska förenkla det), men jag har tydligen mitt center i ryggen. Min nedre rygg är spänd och ganska orörlig och det gäller nu för mig att träna upp mina djupa magmuskler, stretcha ryggen och lära mig att slappna av i ryggen av och till. Det tar sin tid för kroppen att ändra vanor och mönster och därför vet jag inte än om de rehabs jag gör nu verkligen hjälper. Jag måste ge det några månader.

Vart vill jag komma med det här nu då? Jo, de flesta skador är ett tecken på att kroppen är i obalans och att den kan bli ännu starkare. När man är mitt uppe i det, när smärtan kommer, så är det otroligt frustrerande och man tappar lusten. Men att ta sig igenom det och sen känna sig starkare och veta att man har kontroll över det så är det en bra erfarenhet att bära med sig. Det är så jag väljer att se mina skador som, något som ger mig erfarenhet och kunskap om hur just jag fungerar och det kan bara vara till min fördel i yrkeslivet. Samtidigt har jag fått kämpa med mitt psyke och tränat mig på att ta mig igenom motgångar som kan kännas som världens ände. Det har till och med fått mig att tvivla på mig själv om jag ska bli dansare, det ska jag erkänna. Men jag har aldrig gett mig hur hopplöst det än har känts och ibland behöver jag släppa dansen helt för en stund för att göra något helt annat. Få lite perspektiv, lite avstånd, för att sedan kasta sig in i det igen och fortsätta kämpa.

Nu har min rygg lugnat sig, höfterna mår bra. Men för en vecka sen började min högra vad smärta ordentligt och har fått hålla igen hela veckan. Först ville jag bara gräva ner mig, vad är det här? Varför hinner jag knappt bli bra i en kroppsdel innan nästa börjar krångla? Kände att jag aldrig får en chans att utvecklas, men det är inte sant. Det har hänt mycket och under de här åren, bara under den här sommaren har det hänt otroligt mycket. Om jag inte blir starkare i dansen så jobbar jag på mitt tålamod, min drivkraft, mer fokus på rätt saker och jag tar inte min hälsa för givet. Jag vet att det kan vända, slå om precis när som helst och därför uppskattar varje dag som jag är frisk. Varje dag som jag kan dansa, trots skador, är något att ta vara på och uppskatta. Och när jag väl går ut i arbetslivet och lämnar skolan bakom mig, så kommer jag vara redo.

Annonser

Elfte gången gillt


Det har alltid varit en självklarhet för mig att ha en plats som jag kan kalla mitt hem, där jag kan vara mig själv, känna mig trygg. Men flera gånger har jag tappat bort mig och längtat hem till en plats som inte finns. Det har haft sina olika anledningar. Antingen har jag flyttat till ett ställe bara för det praktiska, delat boende med folk jag inte trivts med eller helt enkelt haft så fullt upp i livet att jag inte har hunnit hem om dagarna. Nu har jag bott i Göteborg i exakt tre år och under den här perioden har jag flyttat tio gånger sammanlagt. Det ganska sjukt… det har varit allt från några veckor till ett års-perioder och det har blivit väldigt flängit och periodvis helt omöjligt att känna sig hemma.

Och nu står jag här igen, men med en annorlunda känsla i kroppen den här gången. I söndags sa jag upp mitt tionde boende efter att ha bott där i lite mer än fyra månader. Men det här var nog första gången jag inte var tvungen att flytta på mig, den här gången har jag valt det själv. Och anledningen är självklar!

Jag och Johan ska flytta ihop (!!!) och det här har vi pratat om ett tag, men det är ju en hel del som ska funka och det känns skönt att vi har pratat om det ordentligt och inte bara spontant köra och hoppas att allt löser sig på vägen. Det är skillnad på att vara tillsammans med någon och bo ifrån varandra eller tillsammans. Jag har testat det innan och vet vad jag har för behov i den situationen samt att man måste kunna mötas halvvägs. Men jag har inga tvivel på att vi inte kommer att klarar det bra och man vet ju inte förrän man har testat, right?! Vi letar såklart efter en större lägenhet att dela på, men i samhällets tempo att erbjuda lägenheter så flyttar jag in i Johans lägenhet så länge.

Men det här innebär ju då en hel del fix, packa, städ och flytt för min del och planen är att jag ska ha flyttat helt från Linné innan den 1a oktober. Hej och hå, skola varje dag, och en helg åker jag till malmö, vilket ger mig två helger och någon enstaka ledig kväll att få ihop det på. Det blir en hel del på lite tid, men jag antar utmaningen! Går på lycko- och kärleksrus så det ska nog inte vara något problem. Och dessutom flyttar jag till det som nu är för mig trygghet och hem. Men jag vill ha mina saker på plats också, så det är nästa steg. Hoppas jag hinner packa allt i helgen. Tidsoptimist är jag, men kan också vara extremt effektiv när jag vill, så det ska nog gå!

Det känns helt underbart och vill just nu bara komma på plats. Säga hej då till Linné och lämna det stället bakom mig. Att ha två boenden har inte varit någon vidare lösning, inte när det tar nästan 40 min att åka emellan dem. Dessutom har jag knappt känt mig hemma nånstans, jag har varit alldeles för utspridd. Behöver samla ihop mig så jag kan slappna av. Jag är bäst på att ha för många bollar i luften samtidigt och det är dags att lägga ifrån mig nära. Det är dags att komma hem.