Dansa med skador

Det här borde jag vara expert på, för jag har nog vandrat igenom kroppen från topp till tå när det kommer till skador eller överansträngningar. Och jag kan fortfarande inte riktigt bestämma mig för om det har varit bra eller dåligt. Självklart är det inge vidare att ha ont, men samtidigt har jag genom det blivit starkare och lärt känna min kropp på ett helt annat sätt. Jag kan nog räkna på fingrarna (och tårna) hur många dagar under de nio år jag har dansat som jag inte haft ont någonstans ! Som dansare hör det till, man har oftast känningar någonstans i kroppen även om det inte är något allvarligt. Det svåra är hur man jobbar med det och det är kämpigt att hålla upp humöret trots smärta.

För dansare är det så naturligt att ständigt analysera alla förändringar i kroppen, hur muskler och leder känns och fungerar, konstant. Det smittar av sig på allt annat man gör också, medvetenheten om hur man använder kroppen. Jag kan t ex aldrig sitta still för länge i en ställning om det så är på tåget eller hemma i soffan, det beror till stor del på rastlöshet såklart men också för att det känns fel att liksom fastna i ett läge. Jag tänker på hur jag går när jag är på stan, hur jag sätter ner fötterna på marken och hur jag står när jag väntar på bussen. Och allt det här tänket kommer i och med skadorna.

När jag började dansa i sjunde klass fick jag nästan omedelbart ont i höfterna, det var sämre och bättre periodvis, men det satt i i åtta år. Under mina gymnasieår på dansestet hann jag gå igenom fötter, benhinnor, knän och rygg + att höfterna alltid klagade. På Performing Arts School, mitt förberedande år, så var det ryggen som tog mest stryk och det här var nog första gången som höfterna fick vila lite. Men när jag kom igång i ettan på Balettakademien så var det rakt tillbaka till höfterna och eftersom jag aldrig hade dansat på heltid innan dess så fick jag så ont att jag nog satt hälften av alla lektionerna på höstterminen. Under det halvåret gick jag på en mängd olika behandlingar hos naprapat, osteopat och massör. Det var inget fel på mina höfter, de var muskulärt överansträngda och vi fick inte loss spänningarna. Till slut kom jag i kontakt med en akupunktör som jobbade med kinesisk medicin och hon hjälpte mig att bli av med höftproblemen helt. När höfterna återställde sig så kom ryggen tillbaka  och sen vårterminen i ettan har det pendlat mellan höftböjare och rygg. Är det inte det ena, så är det det andra (vilket inte är så konstigt då höftböjarna fäster i nedre ryggen). Men jag har lyckats hitta en behandlingsmetod som alltid hjälper – akupunktur!

Genom åren har jag testat olika rehabsövningar, fått känna efter och försökt förstå hur min kropp fungerar. I somras under ilYoung fick jag ont i min rygg på ett annorlunda sätt. Det var inte riktigt samma smärta som jag har haft innan och vi kom fram till att jag är ”för  stark” i ryggen. Haha att det ens skulle kunna vara ett problem hade jag inte tänkt på. Dansare ska ha sitt center i magen (om vi ska förenkla det), men jag har tydligen mitt center i ryggen. Min nedre rygg är spänd och ganska orörlig och det gäller nu för mig att träna upp mina djupa magmuskler, stretcha ryggen och lära mig att slappna av i ryggen av och till. Det tar sin tid för kroppen att ändra vanor och mönster och därför vet jag inte än om de rehabs jag gör nu verkligen hjälper. Jag måste ge det några månader.

Vart vill jag komma med det här nu då? Jo, de flesta skador är ett tecken på att kroppen är i obalans och att den kan bli ännu starkare. När man är mitt uppe i det, när smärtan kommer, så är det otroligt frustrerande och man tappar lusten. Men att ta sig igenom det och sen känna sig starkare och veta att man har kontroll över det så är det en bra erfarenhet att bära med sig. Det är så jag väljer att se mina skador som, något som ger mig erfarenhet och kunskap om hur just jag fungerar och det kan bara vara till min fördel i yrkeslivet. Samtidigt har jag fått kämpa med mitt psyke och tränat mig på att ta mig igenom motgångar som kan kännas som världens ände. Det har till och med fått mig att tvivla på mig själv om jag ska bli dansare, det ska jag erkänna. Men jag har aldrig gett mig hur hopplöst det än har känts och ibland behöver jag släppa dansen helt för en stund för att göra något helt annat. Få lite perspektiv, lite avstånd, för att sedan kasta sig in i det igen och fortsätta kämpa.

Nu har min rygg lugnat sig, höfterna mår bra. Men för en vecka sen började min högra vad smärta ordentligt och har fått hålla igen hela veckan. Först ville jag bara gräva ner mig, vad är det här? Varför hinner jag knappt bli bra i en kroppsdel innan nästa börjar krångla? Kände att jag aldrig får en chans att utvecklas, men det är inte sant. Det har hänt mycket och under de här åren, bara under den här sommaren har det hänt otroligt mycket. Om jag inte blir starkare i dansen så jobbar jag på mitt tålamod, min drivkraft, mer fokus på rätt saker och jag tar inte min hälsa för givet. Jag vet att det kan vända, slå om precis när som helst och därför uppskattar varje dag som jag är frisk. Varje dag som jag kan dansa, trots skador, är något att ta vara på och uppskatta. Och när jag väl går ut i arbetslivet och lämnar skolan bakom mig, så kommer jag vara redo.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s