Det där med kroppsideal

Så var vi tillbaka till det där med kroppsideal. Idag är den stora hälsotrenden ett faktum och vi fortsätter att matas med bilder på vältränade kroppar. Å ena sidan så älskar jag att det idag inte är konstigt om tjejerna lyfter lika tungt som killarna. Å andra sidan så förstår jag inte vikten av att lägga upp bilder dagligen på sin kropp svankandes och med putande läppar. Inget fel i det, men det inspirerar inte mig. För mig är det ett desperat sätt att efterlikna ett skal och i slutändan blir det endast en kopia av någon annan. Det finns dock en skillnad mellan personer som tränar och delar med sig av det på sociala medier. Vi har de som faktiskt taggar och inspirerar andra till att ta hand om sina kroppar, de som motiverar på riktigt. De som tillåter sig att vara ”lata” och strunta i kosten för en dag och dessutom skylta med det utan att tappa greppet. De som inte ser ner på sina kroppar för att dem inte ser ut som de hade önskat, utan istället ser en förhoppningsvis fullt fungerande kropp som bara kan bli starkare och hålla längre. Men de som måste bevisa för världen vad de har åstadkommit med sin träning för att känna sig dugliga har missat poängen.

Men var drar man gränsen? Det är omöjligt att bara genom att kika in på ett instagramkonto och titta på bilderna, kunna avgöra om den personen verkligen mår bra. Instagram är ett härligt sätt att dela med sig om sin vardag, om sina äventyr, men också en fälla för filter och en drog till att försöka försköna och förminska de ”mindre attraktiva” detaljerna. Faran i det är att vi glömmer den verkliga attraktionen. Det ärligt vackra i det normala och ej perfekta. Perfektion är visserligen mångas mål, men är det ett nåbart mål? Och kanske borde vi utveckla det lite mer än att säga ”perfekt”. För vad är perfektion egentligen?

Press från samhället, press från din omgivning på nära och långt håll och såklart får vi inte glömma din press på dig själv. Kanske den mest farliga pressen du kan ha. Det finns så många mål att uppnå idag för att få det ”perfekta” livet. Men det är en sak vi glömmer: Är det här verkligen min dröm? Eller vill jag bara bli accepterad?
Att konstant sträva efter något är ett sätt att utmanas och utvecklas, men att aldrig stanna upp i nuet och kunna njuta av de små sakerna kan inte vara hälsosamt. Ska vi istället vakna upp när halva livet har passerat och inse att ‘fan jag har inte levt mitt liv, jag har försökt passa in’?
Jag vaknar upp idag till ett annorlunda schema än vad jag är van vid. Min livsstil har innan bestått av träning på heltid MEN på ett annat sätt. Som dansare har jag haft fokus på att utveckla mig som artist, kunna uttrycka mig genom dans. Att bygga muskler har aldrig varit en del av mitt mål, det har snarare varit en bonus. För att klara av dansens alla utmaningar behöver man en kropp som orkar det, som är funktionell för det syftet. Men jag kan inte säga att jag inte har tappat greppet vid flera tillfällen. Att jobba framför en spegel, oavsett om det är i danssalen eller i gymmet, är inte alltid hälsosamt. Du kommer lätt ifrån vad som är viktigt, hur det faktiskt känns i kroppen kommer i glömska när du istället strävar efter ett synbart och platt mål mitt emot dig, det ytliga. ”Det ska se bra ut”. Vi behöver hitta ett sätt att se på oss själva som bara tar oss framåt mot vårt verkliga mål och inte stoppas upp längs vägen av ett kroppsideal som samhället pushar för. Använd inte spegeln för att leta fel.
Idag är jag ”ur form”, jag har inte tränat varje vecka sen jag gick ut min utbildning förra året och i höstas hade jag uppehåll i nästan två månader. Självklart har jag haft lite panik över att inte vara i rörelse på samma sätt. Men en sak har jag reagerat på. Idag kan jag stå naken framför spegeln och känna mig riktigt jävla snygg och bekväm med min kropp. Allt som jag tidigare ville ändra på, förbättra, finns fortfarande kvar, men idag ser jag det som en del av mig. Det får lov att vara där, så här ser jag ut. Imorse tog jag på mig ett par shorts jag köpte i somras, då var de slappa – det är de inte längre. Hade det här varit för ett år sen, när jag var mitt uppe i min träning på heltid, med blicken fast i spegeln, så hade jag fått panik och lagt upp ett springschema för att shortsen skulle bli slappa och hänga snyggt över mina höfter till sommaren. Men idag förvånar jag mig själv med att behålla shortsen på och istället kalla dem för mina nya tighta.
Jag älskar att vara i rörelse och tror att jag har växt upp med en hälsosam syn på träning. Det har alltid varit en del av min vardag på något sätt, mer eller mindre. Man ska röra på sig, det är lika viktigt för mig som att äta ordentligt och sova minst sju timmar varje natt för att fungera. Men alla har inte samma relation till träning och jag vill bara påminna om att hur mycket eller hur lite du tränar avgör inte vem du är eller hur mycket du är värd. Vi har alla tillåtelsen att släppa kontrollen då och då och bara njuta. Det handlar om att göra det du gör för din egen skull, för ditt välmående. Släpp bestraffningar och belöningar efter prestation. Belöna dig själv utan anledning och släpp blicken från spegeln då och då. Hur känns det? Jag hade en hälsosam syn på träning och jag tappade greppet med strömmen. Idag har jag hittat tillbaka och mitt mål är att behålla den här synen på mig själv i spegeln. Jag har rensat min Instagram från konton som påverkat mig negativt för att istället fylla mitt flöde med verklig inspiration. Min negativa självbild släpper successivt och istället fokuserar jag på vad jag faktiskt mår bra av. Jag har ställt mig frågan: Vad får mig att känna mig levande?
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s