De ser genom mina ögon

Jag har funderat på att skriva om det här väldigt länge nu. Det är ett invant mönster att hålla tyst om sånt här, en dålig vana och vi fortsätter att undvika ämnet – psykisk ohälsa. Men allt fler delar med sig av sina historier och då kan jag också bidra med min. För vi behöver prata mer om det, vi behöver tysta fördomarna och väcka diskussionen. Det är ett hälsoproblem och det är individuellt. Du kan aldrig säga att ”jag förstår vad du går igenom” eller ”jag vet hur det är” när någon berättar sin version. För vi upplever det inte på samma sätt. Men vi kan lyssna, berätta, lära oss mer och stötta.

Det var i december 2013, när jag kände att jag behövde jobba med min självkänsla. Jag behövde bli starkare mentalt för att inte stå i vägen för mig själv, utan istället ta min plats. I flera veckor försökte jag boosta mig genom att skriva ner positiva och bra saker om mig själv eller som jag gjort under dagen. Satte upp lappar på väggarna och spegeln för att påminna mig om mina styrkor och bra egenskaper. Men det var så svårt. Jag kom på tio dåliga och kanske en bra. Det fick bakvänd effekt och jag la till slut ner det helt.

I skolan kände jag mig bara sämre och som att alla kollade snett på mig. Jag lyckades inte prestera som jag ville, ingenting var tillräckligt och jag gav upp. Från att ha stått längst fram på klass, drog jag mig bakåt och gömde mig. Jag hade ingen gnista, ingen dansglädje? Ena stunden var jag glada Moa med sprall i benen, för att i nästa bara sjunka ihop både mentalt och fysiskt.

Samtidigt som det här började smyga sig på gick jag ur ett förhållande, blev av med mitt boende och det hände saker inom familjen. Det fanns inget att klamra sig fast vid längre, allt svajade. Jag kände en enorm press och blev allt mer tillbakadragen. Oron och stressen övergick till ångest och jag började få panikattacker. Alla känslor förstärktes och jag blev överkänslig för minsta lilla förändring, men jag var fast besluten att kontrollera allt. Men att lägga locket på något som bubblar gör att det till slut exploderar, bortom all kontroll.

Ångesten satt nu i bröstet som ett stort växande gift och det var en fysisk smärta som tog över. Taket sänkte sig, väggarna pressades inåt och jag fick andnöd. Även utomhus fick jag den här klaustrofobiska känslan, jag kunde inte andas. Jag tvingade mig till klasserna, men ville bara fly. Vågade inte möta någons blick för det kändes som om de såg och dömde allt hos mig. Jag var svag. Jag var dålig. Många gånger dagligen fick jag lämna studion när paniken kom och jag tillbringade många raster och luncher på toaletten bara för att gråta ut och samla någon slags kraft för att fortsätta dagen. Vissa dagar var jag så paralyserad av skräck för att ens ta mig upp ur sängen och ännu mindre gå till skolan. Jag slutade nästan äta helt, aptiten fanns bara inte där och det jag tvingade i mig smakade skit. Jag kunde inte sova mer än fyra timmar per natt och trots allt detta klankade jag ner på mig själv för att jag inte orkade lika mycket som de andra. Jag såg mig som svag och alla andra såg mig som svag genom mina ögon. Ångestattackerna blev värre och jag bröt nu ihop på lektionerna.

Varje termin hade vi redovisningar, en uppdansning, och den här terminen hade vi solon i stepp. Vi övade inför varandra på lektionerna. Där blev pressen för stor och blickarna brände hål i mig. Under en lektion tappade jag kontrollen helt, paniken tog över och min kropp kollapsade. Två av mina vänner fick halvt bära ut mig då mina ben bara vek sig och jag grät hejdlöst, uppslukad av ångesten. Jag kunde inte längre lita på min kropp och jag kunde inte kontrollera någonting. Då hade jag pushat det så långt att det kunde ta över när som helst, var som helst. Jag behövde hjälp.

Mitt första steg var att kontakta en psykolog och redan där blev jag rädd för vad folk skulle tycka om mig. För gick man till en psykolog var man ju psykiskt sjuk eller galen, och det var jag väl inte? Fördomarna tog över och höll mig tillbaka från att söka hjälp. Som tur var hade jag vänner som tvingade mig att ringa det där samtalet och boka en tid. Jag gick varje vecka, berättade, fick övningar och tankesätt att jobba med hemma och i skolan. Det var ett konstant arbete dygnet runt. Där och då kunde jag inte greppa någon framtidsbild av mig själv, men överlevnadsinstinkten drev på och det enda jag visste säkert var att bara jag själv kunde förändra situationen.

Mindfullness – nu, och nu, och nu. Acceptans för vad som fanns i stunden och tillåta mig själv att känna det jag kände utan att lägga någon värdering eller skam i det. Visste ni att en känsla bara håller i sig i ca 30 sekunder av sig självt och det är bara när vi bygger vidare på den genom tankar och värderingar som den fortsätter?

Under fem månader gick jag och hade samtal med min psykolog. Efter att vi hade fått ordning på min sömn och aptit började vi gräva bakåt i tiden. Mina största rädslor var att inte bli accepterad, inte vara tillräcklig, bli missförstådd, inte kunna prestera som de andra, stå för mina idéer och vara mig själv. Det blev till slut väldigt tydligt vad det här grundade sig i – mina första sju år i skolan.

Men min skolgång är inget jag tänker gå in på nu, det kommer få sitt egna kapitel. Men det bagage jag bar med mig därifrån följde mig i form av hjärnspöken och dök upp först flera år senare. Idag ser jag spåren följa med under hela mitt liv, men det var nu som det verkligen kom upp till ytan igen. Vissa dagar är jag ”lilla Moa” igen, då är jag 6-7 år och står vid ett stängsel på skolgården. Det var det stället där man kom så långt bort som möjligt utan att lämna skolområdet. Därifrån kunde jag se vägen hem, där kunde jag oftast få lite space från ”de andra”.

Att vara elev har varit mitt fängelse. Skolan har varit en plats där jag aldrig kunde och senare aldrig vågade vara mig själv. Så kom jag in på Balettakademien i Göteborg och redan under audition kände jag mig som hemma. Atmosfären, personalen och eleverna – allt var välkomnande och för första gången ville jag verkligen gå till skolan. Det första året handlade mest om att testa, vänja kroppen vid att träna på heltid och göra som man blev tillsagd. Under andra året kom det psykiska ikapp och man började ifrågasätta både dansen och sig själv. Det var här jag sjönk som en sten. Det är speciellt att gå en heltidsutbildning i dans. Att konstant vara i en kreativ process där du som individ ska träda fram. Hur du skapar och tolkar har stor betydelse, du ska kunna vara personlig men inte privat. Kunna använda sig av sina egna erfarenheter som hjälp och inspiration, men samtidigt dra en gräns så det inte tar över. Jag hade ingen gräns och jag hade inte heller bearbetat mitt förflutna. Jag kunde inte skilja på mig som dansare och mig som person, det var bara ett och samma.

I början var mitt mål för varje klass att dansa med min ångest, utan att bry mig om resultatet. Jag fick heller inte lämna studion förrän klassen var slut och det var en stor utmaning bara det. Jag tog myrsteg framåt för att sedan tappa allt igen och börja om. Men det gav med sig med tiden och jag fick också välja mina stunder då jag gjorde något annat än att gå till skolan. Någon dag åkte jag ut till havet bara för att komma iväg och få lite perspektiv, ställde mig i en skog och skrek i tröjan för att sedan återgå till vardagen. Det handlade inte om att delta i allt eller att köra hundra procent dygnet runt för att vara tillräcklig. Det handlade om att tillåta mig själv att känna ångest och släppa prestationen. Vissa dagar gjorde jag tvärtemot vad lärarna sa bara för att jag ville det, eller dansade så fult jag kunde för att allt inte behövde vara fint och perfekt. Jag började hitta en balans och kunde fatta sundare beslut för mitt välmående på lång sikt.

Jag är fortfarande rädd för att inte bli accepterad, inte vara tillräcklig, bli missförstådd, inte kunna prestera som de andra, kunna stå för mina idéer och vara mig själv. Och jag är fortfarande för hård mot mig själv, i allt. Men idag säger jag istället ”hej ångest” när den kommer. Jag lägger inte locket på utan konstaterar bara att såhär känner jag just nu. Oftast ger det sig ganska fort då. Jag är inte rädd för mina hjärnspöken längre, bara medveten om att de finns där. Jag har pratat så mycket om det nu och insett att det är en riktigt bra investering i dig själv att gå till en psykolog. Och jag har fortsatt att gå dit, ibland räcker det med ett möte på några månader bara för att vädra tankar och känslor och komma på rätt spår igen.

Och så var det en sak till. Det har gått två år sen min ångest tog över helt och när man är i det så är det svårt att se utvecklingen därifrån. Så jag måste ge ett exempel. För fyra månader sen var jag på en audition till ett större danskompani. När jag kom dit insåg jag att alla hade mellan fem-tio år på nacken i branschen och jag var den enda som kom direkt från skolan. Hade det här varit för två år sen hade jag vänt i dörren, kanske inte ens vågat söka i första hand. Jag insåg att jag inte var på samma nivå som de andra och det blev inte bättre för att de kastade svårt material på oss. När de andra snurrade, hoppade jag. Men jag skämdes inte, jag gömde mig inte. Jag stod längst fram och gjorde så fel man kunde, hittade på lite annat och log mot juryn. Jag genomförde hela audition utan panikattacker och utan ångest och ingen såg dömande på mig. Varken med sina egna ögon eller genom mina ögon. Efteråt firade jag trots att jag hade åkt ut på en gång, för det var en annan vinst. Jag är på god väg och jag har med mig lilla Moa nu. Vi är ett team och vi siktar dit hjärnspöken inte når oss.

Oftast räcker det en bra bit att man pratar om hur man mår och vågar be om hjälp. Det var mer än en gång min vän Maria fick hämta mig från mina gömställen och dra mig tillbaka. Vi har lärt oss att inte gråta inför folk, inte visa ”negativa” känslor öppet, vilket resulterar i att vi gömmer oss när vi kanske som mest behöver sällskap. För mig var det viktigt att bli hämtad och utfrågad, men fick lära mig att istället söka upp någon och berätta. Min stora fråga när jag kom till psykologen var ju ”vad ska vi prata om egentligen?”. Men det visade sig att det låg mer under ytan än jag var medveten om. Det svåraste var att inte klanka ner på mig själv för att jag kände ångest, som att det var rakt igenom negativt. Men när jag väl tillät mig själv och välkomnade det som kändes läskigt och ostadigt, så tog jag ett stort steg i rätt riktning. Jag jobbar än idag med mina hjärnspöken och de kommer kanske alltid finnas där, skuggor som tar fram det mörka i mig. Jag försöker se det hela som ett schackbräde. De vita pjäserna är mina känslor och de svarta mina tankar. Och hur rörigt och kaos det än blir så har jag en fast grund att stå på – jag andas och accepterar.

Om du känner att du behöver dela med dig om något, har frågor eller bara vill snacka, så hör av dig/släng iväg ett mejl till mig – moasobelius.blogg@gmail.com! Och om du är under 26 år och behöver prata på nåt annat sätt, så har Ungdomsmottagningen bra psykologer som är gratis. Jag vill också tipsa om www.aldrigensam.com som arbetar förebyggande för bättre psykisk hälsa bland unga.

 

12107619_1526087144350127_436474035_n

Annonser

4 reaktioner på ”De ser genom mina ögon

  1. Jag är innerligt rörd av att slumpmässigt hamnat in på din hemsida, och få med ära läsa hur du tänker och skriver – du är så duktig på att formulera dig! Det är intressant och jag lovar att för dem, även mig inom dansen, som läser så berör det många och väcker nya tankar ”Att tänka efter”. Jag ser fram emot att läsa mera.. Ville bara säga det!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s