Från novemberdipp till decemberpepp

Efter en liten separations-depression från Idomeneo-gänget och en rejäl höstdipp så börjar jag successivt komma på fötter igen och nu laddar jag upp för kommande projekt. Det är först när folk frågar mig ”vad ska du göra nu då?” som jag hör mig själv rabbla upp det ena efter det andra. Faktum är att jag har hur mycket som helst framför mig och även om allt inte är hugget i sten så behöver jag inte känna mig rastlös iaf. Det känns så otroligt häftigt att kunna frilansa och ha den friheten att jobba lite här och där i flera projekt samtidigt och inte vara fast på en och samma plats mer än några månader i taget. Det är en balansgång mellan den underbara känslan av att allt är möjligt och oron kring hur man ska klara sig ekonomiskt och om man får de jobben man söker. Trots det så känner jag mig optimistisk och taggad på utmaningarna som livet jag nu har valt kommer bjuda på.

Vad som har blivit ännu mer viktigt för mig under de senaste halvåret är att jag tar mina miljöer på allvar och de människorna jag väljer att ha runt mig. Jag har hittat ett nytt hem som jag trivs så himla bra i och ett yrke med många olika spännande och varierande arbetsplatser. Och sakta men säkert fylls det på med fler fina människor som stöttar mig till 100%. Med det som bas så känns allt möjligt!

Jag kommer jobba med två olika nystartade danskompanier framöver, jobba vidare med ett soloverk som jag har påbörjat och medverka som dansare i ytterligare ett verk. Förutom det så funderar jag på eget företag inom en helt annan bransch samt vidga mina kunskaper kring scenen. Ljussättning har t ex alltid lockat och är något jag kommer att fokusera extra mycket på i samband med mitt soloprojekt. Så det är bara att köra på nu så ser vi vart jag hamnar!

fullsizerender

Har ni förresten önskemål om vad ni vill se/läsa här på bloggen eller funderingar, så kommentera gärna här eller mejla mig på moasobelius.blogg@gmail.com 

 

Annonser

Det de vill att jag ska vara

På min vägg bredvid sängen har jag hängt upp bilder, inspirationsquotes, meddelanden från vänner och liknande saker som gör mig glad. Kanske ganska vanligt att ha hemma på väggen. Bilderna är från dagar och ögonblick då jag var rakt igenom lycklig och jag blir lyckligt påmind av att se dem. De flesta av mina bilder på Instagram och Facebook handlar om precis samma sak och varje gång jag känner mig mindre glad avstår jag från att dela det, för vem vill se det? Nu har jag gått två dygn i total ångest och rädsla som delvis beror på valets utgång, men det handlar nästan ännu mer om saker i min vardag som redan är något som jag kämpar med och tycker är svårt. Det här är ett forum som jag har tillåtit mig själv att vara ärlig i och det kommer jag fortsätta att vara när jag känner för det.

Det som skrämmer mig mest just nu är mitt konstanta beroende av min omgivning och andra personers samtycke till vad jag gör, till hur jag gör, till vem jag är. Allt handlar om förväntningar och prestationer. Jag önskar att jag hade känt mig helt fri att tillåta alla nyanser av mig och då inte för omvärlden utan för mig själv. Men tillståndet till det har drabbat mig på ett djupare plan än bara i sociala medier och det håller mig ifrån att vara ärlig rakt igenom. Så nu ska jag försöka att vara ärlig. Två kvällar i rad har jag gråtit ut, spänningar har släppt och till slut har jag somnat av utmattning. Båda kvällarna har jag sagt högt för mig själv ”hej ångest, du får vara här”, för jag märker att så fort jag tillåter mig själv att känna, så släpper det anmärkningsvärt fort. Igår kväll bestämde jag mig för att släppa dagens schema helt för att få riktig vila, för jag är tröttare än jag tror, och sov 12 timmar inatt utan problem. Tidigare i veckan så hade jag vad jag då kallade det för en ”vilodag”. Men jag hade fullt schema med olika ärenden, måsten, punkter på listor att bocka av. Det var verkligen inte en vilodag. Jag låg i badet 15 min och det var nog den enda stunden på hela den dagen då jag faktiskt slappnade av…

Jag måste bli bättre på att släppa prestationen och det jag tror att andra förväntar sig av mig. Ett smart tankesätt som min psykolog lärde mig var ”Falskt alarm”, vilket jag säger högt för mig själv för att påminna mig i situationer där jag inte har någon grund till det jag blint tror på. När jag t ex har fått för mig att någon tycker på ett visst sätt utan att den personen har sagt nåt eller tror att någon egentligen inte menar vad den säger istället för att bara lyssna och lita på att personen talar sanning. Såklart grundar sig det här i att jag har blivit sviken, att jag har upplevt mobbing, att jag inte har blivit accepterad i tidigare sammanhang och det hänger olyckligtvis kvar över mig än idag. Att inte känna mig tillräcklig utan att prestera eller genom att måla upp en bild av lycka och framgång, är något jag har känt mig tyngd av den senaste tiden. Jag har otroligt mycket lycka och framgång som jag ser det i mitt liv och det delar jag med mig av på sociala medier, men det jag vill lyfta fram är att det är inte det enda som finns där. Ibland känns det extra viktigt att få lov att vara vad man nu anser vara fult, fel, annorlunda eller ingenting speciellt. Och det var just nu när jag såg på min lyckovägg, som jag plötsligt föreställde mig samma vägg men med bilder av motsatsen. Jag tror att det är viktigt att vi lyfter fram även det, för jag vill tro att livet blir mer nyanserat och mer värt om vi får lov att vara oss fullt ut. Att vi tillåter oss att falla isär och plockas ihop igen och att vi får lov att göra det inför varandra utan att det ifrågasätts eller klankas ner på.

Mina känslor är färgstarka och högljudda. Ingenting jag bara kan stänga av när jag känner för det och ibland kan jag bli så arg på mig själv för att jag inte kan det och bara vara glad istället, för det är det jag tror folk förväntar sig att jag ska vara. Men jag ska inte stänga av, trycka undan eller ignorera, för det är då det läggs på hög och vem vill ha en den högen att bära runt på?  Istället ska jag tillåta, välkomna och visa vad jag känner, när jag känner det.

<3