Från tomt till fullspäckat schema

Den 1a juli firade jag att jag har försörjt mig enbart på dansen i ett helt år! Och det kändes som en stor vinst, som ett bevis på att det går visst bara man inte ger sig. Tänk bara, för lite mer än ett år sedan kände jag mig så låst och fast i ett skitjobb som drog ner min energi till noll. Jag hade haft ett äckligt stressigt och ledsamt år med så kassa arbetsförhållanden som drev min kropp mot utbrändhet, sorg efter dödsbesked och alldeles för lite dans och kreativitet. Jag hade ingen livsglädje.

Jag kom till slut ur det hela tack vare ett jobberbjudande efter en enligt mig totalt misslyckad audition. Men som tur var såg de något i mig som de ville ha med i produktionen och det gjorde att jag vågade lämna en ekonomisk trygghet (som inte gav mig något annat än ekonomisk trygghet=not enough). Jag började balansera på ett nytt äventyr, utan någon trygghet om att det skulle leda till fler jobb. Men jag tog min chans och det visade sig vara ett läskigt men självklart beslut.

Året har rullat på sedan dess och jag har löst det på olika sätt. Den stora utmaningen har varit att när ett projekt går mot sitt slut hålla mig lugn och lita på att jag kommer lösa situationen som följer. Vilket har varit svårt då jag ganska lätt oroar mig för mycket och då kan tänk-om-scenarion lätt ta över och hindra mig från att fokusera på rätt saker. Men sedan har även våren har rullat på och då jag trodde att det var tomt i mitt schema efter midsommar, vände det totalt och på bara några dagar hade jag en ny anställning som sträcker sig över resten av året, PLUS eget verk, PLUS besked om att Transition får en fortsättning i höst. Så inom loppet av en vecka gick jag från en tre-veckors-plan framöver till en halvårsplan… helt sjukt.

Det finns en tjusning med att frilansa, du har ingen aning om vad du kommer göra mer än några veckor eller månader framöver och allting kan ändras/vända på bara några dagar. Det är kanske omöjligt att hålla sig helt lugn i det, jag vet att jag har svårt att hantera bara den vetskapen. Men det hindrar mig inte från att våga göra det här. Jag bara vet att jag måste göra det här och då får jag bara försöka hantera vad som än utmanar mig på vägen. Och vad som händer efter den 10 november, det har jag ingen aning om… allt är möjligt.

18836069_10158780172715182_6070431062861440084_n

Innan ridån går upp för sista föreställningen med Trollflöjten :)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s