Stopp

Har kämpat mig fram hela dagen. Stått på mig och verkligen försökt att hålla humör och energi uppe. Men nu orkar jag inte alls längre, nu har reservkrafterna tagit slut och det är dags att vila. På riktigt! Har ända sedan skolstart känt mig hängig, blir hungrig direkt efter varje måltid och dippar konstant. Vissa veckor har jag inte märkt av det alls medan andra veckor är helt upponer. För en vecka sen var jag på vårdcentralen som ni kanske minns och tog blodprover för att kolla mina värden. Idag fick jag min provsvar och allting såg riktigt bra ut. Samtidigt som jag är lättad att allt var bra så ville jag ha en anledning till varför jag har känt mig så trött. En enkel väg ut, att jag hade järnbrist och jag bara skulle göra något åt det för att jag skulle bli pigg igen, eller vad som helst. Men istället får jag acceptera sanningen, att jag är utmattad/utbränd eller i alla fall något åt det hållet. Jag har kört på alldeles för hårt alldeles för länge, utan stopp, utan  att andas. Jag känner mig i toppform i dansen och jag vill inte missa någonting. Men det är dags att lyssna på kroppens varningssignaler. Det är dags att ta det på allvar. Tid för vila även om jag egentligen inte kände att jag hade tid. Nu tar jag mig tid, nu vilar jag.

Det är tungt att acceptera läget men samtidigt en lättnad, för jag är helt slut. Jag har ingen ork kvar till att kämpa, inte just nu. Nu måste jag ta hand om mig också. Den här veckan kommer därför att bli lite som den blir. Jag kommer ta en dag i taget, en timme i taget och göra precis det som jag känner att jag behöver göra. Ingen stress, inga måsten. Om det så är att sova eller sitta i skolan och titta på klasserna. Jag har i alla fall bestämt mig för att inte dansa alls. När det är tungt att gå i trappor, när jag dippar flera gånger per dag, när jag inte orkar åka spårvagn för att det är för mycket ljud och när huvudet bultar för att jag inte har kunnat sova…, då är det inte läge att pusha kroppen i danssalen. Som tur är är det mindre klasser på schemat den här veckan eftersom alla elever har enskilda snack med lärarna om RUOn på eftermiddagarna. Så jag missar inte så mycket ändå. Nästa vecka har vi lov och då har jag inte någonting planerat. Guldläge för vila, så nu tar jag den chansen.

Hur vida det blir med bloggandet får jag se, också ta det dag för dag. Och jag hoppas att ni förstår om jag väljer att inte kika in här vissa dagar och istället pysslar om mig för att komma tillbaka på fötterna. Puss och kram, nu ska jag krypa ner under täcket i soffan och lyssna på ljudbok.IMG_5325Foto: Maria Hidman, ur Följer John John? Min och Bellas duett.

Annonser

Pulvertrenden

”Populära proteinpulver i stora mängder kan skada din kropp” löd rubriken i Metro härom dagen och jag drogs såklart till att läsa hela artikeln.

Det känns som om det har snöat både proteinpulver och träningstips över oss de senaste åren och olika trender hit och dit som man ”ska” följa för att få bästa resultat av träningen. Många är lättlurade och vad jag tror befinner sig i ett desperat sökande efter det smidigaste sättet att komma i form. Och vem kan klandra dem, vem vill inte komma i form snabbt och enkelt. Vad jag tycker vi ofta glömmer bort är medvetenheten om vad vi faktiskt stoppar i oss och utsätter kroppen för. I de flesta lägen är det så överdrivet åt något håll att det inte alls blir hälsosamt och det är lätt att tappa bort sig när man samtidigt ska uppdatera dagligen om sina resultat. Ständig jämförelse och den så kallade ”morningshape”en verkar ha blivit en tvångstanke för många.

Jag har växt upp i ett hem där närodlad och ekologisk mat har prioriterats, vi har försökt undvika onödiga tillsatser och variera kosten. Det är härifrån jag har byggt mitt sätt att se på mat och för mig känns det som det mest hälsosamma – Lagom av allt. Jag dricker 3% mjölk för att kroppen ska ha det fettet och om jag plockar bort något är det överdriven mängd socker och tillsatser. Proteinpulver har jag varit skeptisk mot sen jag hörde om det första gången, men jag ska vara ärlig jag har tänkt tanken på om jag skulle testa det någon gång. Dessutom är jag nog en av de som faktiskt tränar såpass mycket att jag behöver lite extra protein, många verkar dricka sin shake utan att träna… Och det jag verkligen inte förstår är att man skulle skippa allt annat? Lagom av allt ska det var så svårt att förstå. Visst, är du känslig mot något eller mår mindre bra av något, så skippa det. Men att leva på protein är inte ett dugg hållbart och sätter kroppen i en sjuk obalans enligt mig. Jag fick mig faktiskt ett gott skratt när jag läste i artikeln: ”Ett visst överskott av protein kan öka fettinlagringen”. Det här fettet som alla är så otroligt rädda för!

Sen beror det helt enkelt på hur man tränar och hur mycket, men jag säger bara: ät mer av allt om du tränar mer. Att äta för stora mängder protein bidrar inte till en ökad uppbyggnad av muskler, en varierad kost som täcker ditt energibehov är oftast tillräckligt även om man tränar mycket. Att äta pulver ger dig inte muskler!

Förutom i proteinpulver finns även protein i kött, fisk, ägg, ärtor, bönor och linser. Och det är väl ganska basic, men för att få proteinet att fungera i kroppen behöver den sina matkompisar att hjälpa till. Så ät allt, lagom av allt, och anpassa mängden efter hur mycket du rör på dig och hur hungrig du är. Och en till sak när jag ändå är igång: Det där med att dricka extra mycket vatten bara för att är inte heller bra för kroppen. Visst, vatten renar kroppen osv, men det räcker att dricka när du är törstig, fysiskt aktiv och i högre temperaturer. Tre liter extra utöver det vanliga ger ingen vinst.

Jag följer inte trenden, jag tänker inte göra reklam för pulver när det finns mat, jag driver en typ av träningsblogg men jag tänker inte följa strömmen. Vad som funkar för någon annan kanske inte funkar för dig. Så utgå ifrån dig själv i allt, din kropp vet bäst vad som funkar för den. Lyssna och känn efter, gör och ät det som ärligt får dig att må bra.Proteinpulver-500x332

Dansa med skador

Det här borde jag vara expert på, för jag har nog vandrat igenom kroppen från topp till tå när det kommer till skador eller överansträngningar. Och jag kan fortfarande inte riktigt bestämma mig för om det har varit bra eller dåligt. Självklart är det inge vidare att ha ont, men samtidigt har jag genom det blivit starkare och lärt känna min kropp på ett helt annat sätt. Jag kan nog räkna på fingrarna (och tårna) hur många dagar under de nio år jag har dansat som jag inte haft ont någonstans ! Som dansare hör det till, man har oftast känningar någonstans i kroppen även om det inte är något allvarligt. Det svåra är hur man jobbar med det och det är kämpigt att hålla upp humöret trots smärta.

För dansare är det så naturligt att ständigt analysera alla förändringar i kroppen, hur muskler och leder känns och fungerar, konstant. Det smittar av sig på allt annat man gör också, medvetenheten om hur man använder kroppen. Jag kan t ex aldrig sitta still för länge i en ställning om det så är på tåget eller hemma i soffan, det beror till stor del på rastlöshet såklart men också för att det känns fel att liksom fastna i ett läge. Jag tänker på hur jag går när jag är på stan, hur jag sätter ner fötterna på marken och hur jag står när jag väntar på bussen. Och allt det här tänket kommer i och med skadorna.

När jag började dansa i sjunde klass fick jag nästan omedelbart ont i höfterna, det var sämre och bättre periodvis, men det satt i i åtta år. Under mina gymnasieår på dansestet hann jag gå igenom fötter, benhinnor, knän och rygg + att höfterna alltid klagade. På Performing Arts School, mitt förberedande år, så var det ryggen som tog mest stryk och det här var nog första gången som höfterna fick vila lite. Men när jag kom igång i ettan på Balettakademien så var det rakt tillbaka till höfterna och eftersom jag aldrig hade dansat på heltid innan dess så fick jag så ont att jag nog satt hälften av alla lektionerna på höstterminen. Under det halvåret gick jag på en mängd olika behandlingar hos naprapat, osteopat och massör. Det var inget fel på mina höfter, de var muskulärt överansträngda och vi fick inte loss spänningarna. Till slut kom jag i kontakt med en akupunktör som jobbade med kinesisk medicin och hon hjälpte mig att bli av med höftproblemen helt. När höfterna återställde sig så kom ryggen tillbaka  och sen vårterminen i ettan har det pendlat mellan höftböjare och rygg. Är det inte det ena, så är det det andra (vilket inte är så konstigt då höftböjarna fäster i nedre ryggen). Men jag har lyckats hitta en behandlingsmetod som alltid hjälper – akupunktur!

Genom åren har jag testat olika rehabsövningar, fått känna efter och försökt förstå hur min kropp fungerar. I somras under ilYoung fick jag ont i min rygg på ett annorlunda sätt. Det var inte riktigt samma smärta som jag har haft innan och vi kom fram till att jag är ”för  stark” i ryggen. Haha att det ens skulle kunna vara ett problem hade jag inte tänkt på. Dansare ska ha sitt center i magen (om vi ska förenkla det), men jag har tydligen mitt center i ryggen. Min nedre rygg är spänd och ganska orörlig och det gäller nu för mig att träna upp mina djupa magmuskler, stretcha ryggen och lära mig att slappna av i ryggen av och till. Det tar sin tid för kroppen att ändra vanor och mönster och därför vet jag inte än om de rehabs jag gör nu verkligen hjälper. Jag måste ge det några månader.

Vart vill jag komma med det här nu då? Jo, de flesta skador är ett tecken på att kroppen är i obalans och att den kan bli ännu starkare. När man är mitt uppe i det, när smärtan kommer, så är det otroligt frustrerande och man tappar lusten. Men att ta sig igenom det och sen känna sig starkare och veta att man har kontroll över det så är det en bra erfarenhet att bära med sig. Det är så jag väljer att se mina skador som, något som ger mig erfarenhet och kunskap om hur just jag fungerar och det kan bara vara till min fördel i yrkeslivet. Samtidigt har jag fått kämpa med mitt psyke och tränat mig på att ta mig igenom motgångar som kan kännas som världens ände. Det har till och med fått mig att tvivla på mig själv om jag ska bli dansare, det ska jag erkänna. Men jag har aldrig gett mig hur hopplöst det än har känts och ibland behöver jag släppa dansen helt för en stund för att göra något helt annat. Få lite perspektiv, lite avstånd, för att sedan kasta sig in i det igen och fortsätta kämpa.

Nu har min rygg lugnat sig, höfterna mår bra. Men för en vecka sen började min högra vad smärta ordentligt och har fått hålla igen hela veckan. Först ville jag bara gräva ner mig, vad är det här? Varför hinner jag knappt bli bra i en kroppsdel innan nästa börjar krångla? Kände att jag aldrig får en chans att utvecklas, men det är inte sant. Det har hänt mycket och under de här åren, bara under den här sommaren har det hänt otroligt mycket. Om jag inte blir starkare i dansen så jobbar jag på mitt tålamod, min drivkraft, mer fokus på rätt saker och jag tar inte min hälsa för givet. Jag vet att det kan vända, slå om precis när som helst och därför uppskattar varje dag som jag är frisk. Varje dag som jag kan dansa, trots skador, är något att ta vara på och uppskatta. Och när jag väl går ut i arbetslivet och lämnar skolan bakom mig, så kommer jag vara redo.

Varför tränar jag som jag gör?

Jag skrev ett inlägg om min syn på kost och träning för ca två veckor sen -> Sluta analysera! Där jag reflekterar kring kostråd, bantning, hälsa- & kroppsideal. Jag fick en kommentar på det här inlägget och frågan varför jag tränar som jag gör dök upp. Jag insåg ganska snabbt att det skulle bli ett väldigt långt svar, så jag beslöt mig för att skriva ett inlägg om det:

Varför tränar jag som jag gör?

Dans är ju min träning och de övningar jag gör i och med det är för att jag ska kunna uttrycka mig i dansen som jag vill. Stärka kroppen så att den klarar av alla fysiska OCH psykiska utmaningar och belastningar. Det är inte bara när jag är i danssalen som jag fokuserar på mitt mål. Jag lägger om mina sovvanor för att vara så utvilad som möjligt inför dansen, äter ordentligt för att orka, gör meditation, avslappning och rehab utöver skolan för att låta kroppen återhämta sig. Jag har valt att skippa alkohol för att jag vet hur det påverkar kroppen när jag tränar så mycket och att det skulle hindra mig från att nå mitt mål. Mitt mål: Att bli en professionell dansare.

Dans är för mig träning på en annan nivå än det vanliga, det är en konst. Inte står man och uttrycker känslor på det sättet när man springer i skogen eller står på gymmet. Där har man oftast ett annat mål med träningen. Som mitt favoritcitat: ”It takes an athlete to dance, but an artist to be a dancer”.

Att jag dansar har ingenting att göra med mitt utseende. Att jag får en tränad kropp kommer med på köpet. För mig handlar det om att jag ska dansa för att jag brinner för det så mycket. Jag får en kroppskontroll och en medvetenhet som jag inte tror man kan få på samma sätt någon annan stans. Dans utvecklar min personlighet.

Oavsett vad vi tränar så är målet och motivationen avgörande för hur resultatet blir. Vet du inte varför eller inte strävar efter något mål, så kanske du ska stanna upp och tänka/känna efter. Tränar du på det sättet för att någon annan har sagt att det är så man ska göra, då är det dags att byta spår. Om du inte finner det helt perfekt för dig såklart. För det är det absolut viktigaste, att du själv vill det och att du kan hitta motivationen till det, då är det bara att köra på. Jag hade turen att mitt största intresse och val av yrke också blev min träning. Jag behöver inte tänka på att träna efter skolan eller jobbet, det kommer alltid ingå där. Jag ser det heller inte som ett ”träningspass” när jag går till danssalen. För mig är det så mycket mer – det är min passion. Att dansa: använda kroppen och mina känslor på samma gång är något av det häftigaste jag vet. Jag lägger inte mycket tankar på vad vågen säger utan istället ligger mitt fokus på hur jag ska stärka min kropp för att bli en ännu bättre dansare. Mitt mål går bortanför min kroppstyp, för så länge jag har en fungerande och välmående kropp och kan dansa så är jag lycklig.

34c28fa72242903bf7a66ab1ade1b76c

Bara en piruett

Alla dansare har ett starkt område, man brukar ganska snabbt se vem som är gladare i hopp och vem som är gladare i piruetter. Jag snurrar hellre än hoppar, jag har lättare för det och ni håller säkert med om att det är betydligt roligare att öva på något man har lättare för än något svårt. Innan jul hade jag en riktigt bra piruettperiod, då tre varv kändes lika lätt som ett. En kväll när jag stod och lagade mat och som det alltid hör till – dansa runt lite i köket – drog jag till med fem varv… Sen efter jul har jag tappat det lite och jag är medveten om att mitt fokus inte har varit på topp sen vi började. Mina tankar svävar iväg och har inte samma koncentration som jag brukar ha. Mycket ligger i vägen för mig och jag måste hitta ett sätt att ta mig tillbaka.

Vår lärare i balett gav oss ett tips att måla upp våra mål på ett stort papper. Inte bara skriva utan skapa en helhetsbild och på så sätt se hur vägen mot målet ser ut. Bryta ner målet i mindre och mindre delar och sedan jobba från grunden och uppåt. Så jag satte mig och målade upp min målbild av grymma piruetter och kom på att det inte är så lite heller som ska klicka på bara några sekunder. Kroppens placering ska vara exakt och om du står eller faller hänger på millimeter. Preparationen, plién, trycket från golvet, ståbenet, relevén, passén, foten vid knät, utåtvridningen, bäckenets placering, stark mage, stark rygg, andningen, axlarna, armarna, tummarna in, spotten, fokus, rätt kraft, lyftet, landningen… och jag har säkert glömt någonting nu. Dessutom ska du vara lugn i sinnet. Men när allting klickar samtidigt och man bara svävar runt där uppe utan att behöva tänka.. Kan inte beskriva den känslan, det är magiskt och helt klart värt att kämpa för att få känna så igen.

I’m thinking about pirouettes and how many parts that have to work together in just a few seconds. Perfect placement of all body parts and just by placing your thumbs right can make a big difference. I love to spin and before christmas my pirouettes were really good. Three turns where as easy as one. But now it doesn’t work because I have too many distractions in my head and I have to go back and build from scratch and get all the parts together again. It’s worth it, because when you nail it and just floating around up there and spinning, it’s the best feeling ever.
piruett

Focus on your focus

Det var förra veckans mål, men jag fortsätter jobba med det även den här veckan – mitt fokus. Det är riktigt svårt och jag blir mer och mer medveten om att jag tappar blicken i golvet alltför ofta. Kanske är det här mer ett terminsmål? Jag tror att det är ett av de större målen som jag måste lägga lite extra tid och krut på, för det är så otroligt viktigt. Och jag märker ju skillnaden i min dans när jag väl använder mig av blicken och ser rummet.

Sen är jag helt övertygad om att det i sin tur kommer göra att jag blir mindre petig i min dans, hur jag dansar. Kan jag istället lägga om mitt fokus tror jag att jag kommer kunna slappna av mer och genom det kunna dansa större.

Men just idag ligger mitt fokus på att vila mig frisk. Har sovit ytterligare fem timmar, skiftat kroppstemperatur alldeles för ofta och kroppen känns konstig. Vet inte om jag bara har legat konstigt, men mår typ illa i både ben och rygg, spända muskler. Jag kanske känner efter för mycket som vanligt, överanalyserar minsta lilla förändring i kroppen som alltid. Funderar på att gå och köpa glass, för tack och lov finns det ett litet tempo bara en hållplats ifrån mig, så dit orkar jag gå (eller så tar jag bussen).

Hoppas ni har en frisk och härlig start på veckan!

I started to work with my focus last week and to not look down at the floor so much. But realized that it was a bigger challenge than I thought it would be. Maybe it’s a goal for the whole term. Because it’s so important to be awake and aware with your eyes when you dance and it’s much more interesting to watch. I’ve realized that my movements got a lot bigger and more quality when I saw the room. Right now, I will focus on getting well, so I can get back to school soon. Hope you all have a great start to the week!
IMG_4533En bild från i somras då jag försökte mig på att bli seriöst fotograferad… haha, det var verkligen inte min grej. Det jobbigaste var nog att fotografen bestämde precis hur jag skulle stå och då jag inte fick välja själv, ja se då hur det går – stelt. Så den bjuder jag på ;)